Romanen kretsar kring David, som är i trettiofemårsåldern och har förlorat minnet. I en tidningsannons ombeds människor som känt honom att höra av sig, och tre personer svarar med berättelser som säger mer om dem själva än om David.

Vännen Jon har inte kommit någonvart i tillvaron, han bor kvar i barndomshemmet, har gjort halvhjärtade försök att bli musiker men lever nu på tillfälliga jobb. I hans bittra minnen var han och David ett kärlekspar – tills Silje kom in i deras liv och David flyttade in hos henne.

Davids styvfar, prästen Arvid, ligger och dör på sjukhus och påminner David om hur harmoniskt familjelivet var och hur mycket och osjälviskt Arvid älskade David och hans mor. Men hans stil är alltför salvelsefull för att övertyga. Det finns drag av Ibsens livslögnare över Arvid och det är ett intryck som förstärks av Siljes berättelse.

Hon lever med man och barn i Trondheim och är djupt deprimerad, men hennes brev till David är fulla av finkalibrerade iakttagelser. Minnena gör henne levande och hon är den enda av de tre som berättar om hur plågad David var av att inte veta vem eller hurdan hans biologiska far var.

Så cirklar de tre runt ett tomrum – David – med berättelser som ofta är oförenliga. Men tillsammans ringar de in ett småstadsliv i all dess inskränkthet och fördomsfullhet. Tiller har ett känsligt öra för det som sägs och förblir outsagt mellan människor, vid middagsbord såväl som på stan, och den närgångna psykologiska skildringen avtäcker ett större sammanhang, ett samhälle präglat av hemligheter, konflikter och oinfriade löften om ett bättre liv.

Det är en smärtsam läsning, men på det vis som riktigt bra böcker både kan plåga och uppliva. Jag läser och lider med Jon, Silje och till och med Arvid, tycker mig se hur allt hade kunnat bli annorlunda och inser samtidigt hur omöjligt det är.