När Sverker Sörlin skriver snöns historia börjar han med barndomens snöänglar i Västerbotten. Snön beskriver han som en sorts nåd, en gåva vi inte bett om, som förvandlar och förtrollar världen när den faller, men som nu är hotad.

Snö är, som varje god fackbok, full av aha-upplevelser och anekdoter. Vi får möta snöflingor stora ”som A4-ark” (Sibirien 1971) , ”snusdosor” (Umeå 2024) och lära oss att den första artificiella snökristallen skapades på ett kaninhår i Japan 1936. Här singlar Elsa Beskows sagor, banbrytande snökristallfotografer och finska miljöteologer förbi. Lider du av ”snöångest” eller ”vinterlättnad”? Dessutom får vi faktiskt veta (ungefär) hur många ord för snö som finns på samiska.

Sverker Sörlin är som bäst när han tittar på snön med andra ögon, när den blir kulturellt och politisk laddad. Det är snön som bygger landet, både bildligt och bokstavligt. Redan Carl von Linné var en av många vinterpatrioter, som menade att just det svenska klimatet, inklusive den snörika vintern, var det bästa. En tanke som via konstnärer som Gustaf Fjaestad och Carl Larsson kan dras ända fram till Vinterstudions populäritet idag. Heja Sverige!

Samtidigt ligger klimatförändringarna som en vemodig ton under hela texten. Glaciärer smälter, snön allt mer oregelbunden, samtidigt är det polarisens borrkärnor som visar på spåren av en oskuldens tid, innan antropocen, då mänskligt fossilfrosseri ännu inte påverkat klimatet.

På så sätt är det också en bok om vetenskapliga framsteg och mänskliga snedsteg. Att det i vår strävan att lära känna, i det här fallet snön, också finns en vilja att kontrollera och potentiellt sätt utrota.

Sverker Sörlin är ju en av våra stora fackboksförfattare och har skrivit om allt i från skidåkning till Charles Darwin. 2004 vann han Augustpriset för tvåbandsverket Världens ordning och Mörkret i människan. I sina bästa stunder lyckas han i Snö skapa den där lätt magiska känslan när oväntade saker kopplas samman till något större. Ibland blir det dock lite för redovisande och upprepande i jakten på att ladda begreppet snö med innehåll.

Kanske för att underliggande budskapet i sig är ganska enkelt: bara så länge det finns snö finns det hopp.