William Shakespeares Kung Lear är en utmaning. I fullformat består den av fem akter, parallella intriger och ett överdådigt persongalleri. Som en Shakespeare-kännare uttryckt det: Kung Lear är som ett högt berg som alla beundrar men få vågar bestiga.

Pjäsen spelas på experimentscenen Studion, ett svartmålat scenrum som nås via belysningsförrådet på baksidan av teaterhuset.  

En tron är enda synliga scenografi. Den enda skådespelaren är Hanna Lekander, svartklädd och utan smink. Det är avskalat om man säger så. Desto rikare i mänskligt uttryck.

I centrum står kung Lear, en despot som just delat upp sitt rike i tre lika stora delar, att dela mellan sina tre döttrar. Men först avkrävs de en kärleksbekännelse.

Medan de äldre, Goneril och Regan som lärt sig av faderns maktspel, betygar fadern sin kärlek med lismande ord blir den yngsta dottern Cordelia stum. Kärleken till fadern kan endast intygas i handling. Förljugna ord ligger inte för Cordelia och kungen, vars maktfullkomliga existens vilar på det skenbara och förställda, kan inte acceptera Cordelias ordlösa kärlek. Hon förvisas och tragedin tar sin början.

Hanna Lekander gör kungen till en kolerisk buffel, som en blandning av en maktstinn mediemogul och lättkränkt maffiaboss. Tänk dig Logan Roy från Succession parad med Tony Soprano.

Den äldsta dottern Goneril blir en stram, sval strateg medan mellersta dottern Regan är en passivt aggressiv figur, nervös och ständigt på vakt. Det är pregnant, kul och imponerande.

För regin står som sagt Anna Pettersson, som nu basar för Strindbergs intima teater i Stockholm och själv stått på scen med ambitionen att gestalta alla roller själv. Med stor framgång ska sägas och nu står skådespelarkonsten i centrum igen.

Anna Pettersson skalar av och plockar fram både pjäsens och teaterkonstens minsta beståndsdel. Det gestaltade som en illusion, tydliggjort just som illusion av skådespelaren för publiken.

Här är allt sken och det passar bra med Shakespeares pjäs där blindhet och seende är ett centralt tema.

Det handlar om vår oförmåga att se klart bortom det skenbara, angeläget i en tid när så mycket kan uppfattas som påhittat och vi tampas med allt ifrån desinformation till konspirationsteorier. Det är en föreställning som kan skärpa vår syn, en påminnelse om att ta det påhittade för vad det är.