Trots att ”Otello” är en av Verdis viktigaste operor har den inte spelats sedan 1969 i Göteborg. Antagligen för att ”Otello” är en utmaning för varje operahus. Och det handlar främst om huvudrollen, Otello Moro, morianen hos Shakespeare. Han är en svart militär som styr över sitt vita manskap på Cypern, som dessutom har erövrat öns mest åtrådda kvinna. Som just därför måste gå under och dra henne med sig.
Så kallat blackface går fetbort numera, men problemet att hitta Otello-tenor kvarstår. Pavarotti gjorde aldrig denna paradroll på scen. Den var för tung för hans röst. Men en typisk Wagner-hjältetenor går inte heller, den italienska glansen måste till. Den har Michael Weinius som för första gången tacklar Otello; han kan matcha det tunga artilleriet från Göteborgsoperans orkester.
Italienske Vincenzo Milletari leder i orkesterdiket, men bakom scen står spanjorer för regi, kostym, koreografi och ljus. Dramats militärt hierarkiska och maskulina inramning är borta, vilket gör skurken Jagos bakomliggande motiv mindre tydliga. Otellos sårbarhet – hudfärgen som gör honom till ett så lätt byte för intriger och svartsjuka – beror här istället på barndomstrauman. Vi får förklarande pantomimer med en lill-Otello och lill-Desdemona.
Men det räcker inte för att skruva det obönhörliga dramat till slutets katastrof. Danske Jens Søndergaard som den onde Jago har nästan den svärta i rösten som en sån här skurkbaryton ska ha hos Verdi, men lämnas i sticket av regissören. Så även Michael Weinius, men Julia Sporsén – Desdemona – klarar sig på egen hand. Hon går från klarhet till klarhet, denna göteborgska sopranstjärna som lyser så starkt och berörande.
