Giuseppe Verdi skrev runt 25 operor och de flesta spelas nästan aldrig, i varje fall inte norr om Italien. ”Giovanna d’Arco” är en tidig så kallad bel canto opera från 1845, med tre praktfulla roller och mycket kör. Även om den inte har någon hit, så har den anslående musik med en hel del experimenterande. Det är intressant.
Jeanne d’Arcs öden är ju i sig stor dramatik. Men här har storyn skruvats till ren absurdism: ett triangeldrama mellan kungen Carlo, bondflickan Giovanna och hennes pappa, herden Giacomo. Vi har den klassiska trion av sopran-tenor-baryton. Och den typiska Verdikonflikten mellan far och dotter. Samt det vanligaste motivet i alla sådana här operor – hedersproblematiken.
Det innebär således att sopranen måste dö. Men det var ju inte därför som verklighetens Jeanne d’Arc dödades. Det utländska produktionsteamet – österrikaren Philipp M. Krenn och brittiske scenografen Leslie Travers – har i varje fall abstraherat intrigen till det överjordiska. Till alptoppar och en akrobat-Jeanne d’Arc i himlen. Det är i bästa bemärkelse spektakulärt!
Musikaliskt är det toppklass, som så ofta i Malmö. Barytonen Fredrik Zetterström, som gärna framträder på denna scen, är bättre än någonsin. Bara han är värd ett besök. Här har han en jämbördig polsk sopran, Ania Jeruc, och dito norsk tenor, Bror Magnus Tødenes, som levererar belcanto på högsta nivå.
Det handlar om krävande sångpartier och Verdi har verkligen tagit ut svängarna. Också i orkestern, med gott om stora solopartier för blåsarna. Ett partitur som italienska dirigenten Daniela Musca gör det mesta av.
Den historiska förvanskningen som Verdi och hans librettist gjorde sig skyldiga till får man köpa. Fast egentligen handlar det om gammal vanlig ful hedersproblematik.
