Orfeus och Eurydike är operakonstens allra första och mesta kärlekspar. Men alltid med honom i fokus och henne i en skuggtillvaro. Finns det mer att berätta om Eurydike i livet och i döden?

Här har arrangören/kompositören/dirigenten Hans Ek har inte mycket barockopera att bygga på, som när han rockade upp Orfeus. Euridice var visserligen historiens allra första opera, men där finns inte lika mycket att hämta som hos Monteverdis Orfeo. Istället blir det desto mer krautrock, eller snarare Einstürzende Neubauten i en verkligt barock blandning med Offenbachoperett – men också Joy Division, Gluck, Iggy Pop…

Resultatet är en mullig och maffig musikalisk geggamoja. För det mesta funkar det för de mycket olika rösterna på scen – alltifrån titelrollens Edda Magnason till wagnersopranen Ann-Louice Lögdlund.

Linus Fellbom har sannerligen fått till en underjord som heter duga, som en utbombad spegling av Värmlandsoperans gamla fina salong. Med en spektakulär kristallkrona som blinkar till Fantomen på operan… Det blir gotiskt och mäktigt när radarparet Ek och Fellbom flyttar in dödsriket i Karlstad och får bejaka sina lustar. Inte alldeles enkelt för vare sig operasångare, musikalartister eller indieröster att verkställa.

Det har resulterat i ett lika dekorativt som spännande utanverk i ljud och bild, men ganska ihåligt och obegripligt inuti. Texten är också ett sammelsurium på tyska, engelska, franska med allehanda coola referenser. Bäst funkar det när det sjungs på zzzz. För det här är nåt alldeles eget – varken opera eller musikal eller drama. Bara nåt alldeles barockt.