12-åriga Bailey (Nykiya Adams) är fast i en knarkarkvart med sin strulputte till pappa Bug (Barry Keoghan) och hans nya flickvän i norra Kent. Pappans ”stora plan” är att bli rik genom att sälja hallucinogent slem från en padda. Det är oklart varför han inte bara langar kokainet som han stundtals täljer upp på köksbordet. Men Bailey är hur som helst fast i en kvävande misär fylld av våld, droger och tonårsgraviditeter – hon drömmer om att kunna flyga sin kos.

Hundratals bilder på fåglar uppe i himlen understryker hennes känslor vilket ganska snabbt blir långtråkigt att titta på.

Andrea Arnolds mest kända film ”Fish tank” använde en symbolisk häst i ett liknande berättargrepp. ”Bird” har symboliska fåglar men också fjärilar, ormar, rävar och hästar igen.

Metaforiken dras till sin spets då Bailey en dag träffar Bird, en excentrisk medelålders man som letar efter sin familj i området. Han bär kjol och står naken på hustak om nätterna och stirrar in i Baileys sovrum. Enligt all logik borde någon ringa polisen, men i ”Bird” tecknas han som ett godhjärtat freak – i jämförelse med de andra männen i området som antingen är kvinnomisshandlare och/eller aggressiva blandmissbrukare.

Jämte Ken Loach tillhör Andrea Arnold Storbritanniens starkaste regissörer när det gäller klasskildringar – även om Arnold ofta dyker djupare ned i rännstenen. Hennes bästa film ”American Honey” utspelar sig bland fattiga vita kids med dreads som säljer tidningsprenumerationer i den amerikanska mellanvästern.

Arnolds klassanalys väver även in maktdynamiken i relationer, och hur det påverkar barn och tonåringar. Så även i ”Bird”

Det sägs att alla regissörer bara gör samma film om och om igen, men ”Bird” är som två separata filmer. Mot slutet löder Arnold ihop social misär med en drömsk fantasi som aldrig riktigt har förankrats i dramat. Ett så välspelat och hudnära drama hade behövt en mer realistisk upplösning istället för magiskt önsketänkande.

Fler filmrecensioner finns här.