Den första filmen om den kedjerökande, viktoroliga, svärande dagboksskrivande Bridget Jones kom 2001. Mycket har förändrats sedan dess men inte Bridget (Renée Zellweger) själv. Hon navigerar fortfarande känslolivet och yrkeslivet bäst hon kan och lever någonstans emellan vad hon föreställer sig omgivningens förväntningar på henne att vara och den hon faktiskt är. Vem kan inte känna igen sig i det?

Hon är numera änka och mamma till två små barn. Till berättandet sett är det en bra sak, det skänker henne ett djup och det gör henne singel igen. För ärligt talat, hjärtat i de fyra filmerna om henne ligger ju i sökandet efter kärleken. Vad ska hända nu när hennes livs kärlek Darcy (Colin Firth) är död? En överraskande stor behållning med filmen är att den faktiskt är en rörande betraktelse över sorg och förlust. Insprängt mellan fåniga inslag (många av dem ekon från tidigare filmer) som luftgitarrspel, fuldans och snubbelhumor finns en tanke om vad det betyder att leva livet fullt ut, och att leva i sanning med sig själv.

Men för den sakens skull har man inte gett avkall på tidigare format. Också här finns referens på referens. ”Bridget Jones dagbok” är ju en pastisch på Jane Austens ”Stolthet och fördom” och redan i första filmen fanns en scen med Colin Firth i en vit skjorta som anspelade på hans roll som Mr Darcy i BBC:s kända Austenfilmatisering.

Well, värm upp referensmusklerna ordentligt för här finns, bara som ett exempel, en swimmingpoolscen som är en karbonkopia på en jeansreklam från 1992 som i sin tur härmar filmen ”The Swimmer” (1968) som bygger på en novell av John Cheever. Varför håller man på så här mitt i alltihop? För även om karaktären Bridget Jones är typisk för en tid och plats är en del av henne evig – och finns inom oss alla.