Nya säsongen av Bron följer två av 2017 års tv-trender. Precis som i amerikanska The Deuce och Fargo finns här ett par tvillingbröder – den ena framgångsrik och den andra en hopplös drummel – som spelas av samma skådespelare. Det kanske är en slump att det är tredje gången jag ser detta bara i år, men det börjar kännas lite tjatigt.

Den andra trenden är att de vanliga tio avsnitten har blivit åtta.

Varför så många serier väljer att göra kortare säsonger nu (Game of Thrones, The Leftovers) är svårt att veta. En gissning kan vara att allt mer krut per avsnitt bränns av och att det helt enkelt blir för dyrt att göra fulla säsonger.

Problemet med det är att storyn brukar bli lidande eftersom tempot måste bli högre. Om så är fallet med Bron är för tidigt att säga (bara fyra avsnitt har gjorts tillgängliga för kritiker i förväg).

I den sista säsongen använder man samma verktygslåda som varit så framgångsrik tidigare: här finns ytterligare ett bestialiskt mord, ytterligare en skånsk journalist som kontaktas av ytterligare en underjordisk politisk gruppering, ytterligare en politiskt inkorrekt dansk snut, och ytterligare en miljonär som inte berättar hela sanningen.

Det som är nytt är att Saga inte är polis när säsongen börjar. Hon sitter häktad, misstänkt för mordet på sin mamma. Men självklart kan hon inte sitta i fängelse hela säsongen. När Saga så småningom drar på sig sin ikoniska Sagakostym och vrålar iväg i Porschen, är det seriens sätt att meddela att vi lugnt kan luta oss tillbaka i tv-soffan: i Öresundsregionen är allt som vanligt.

Morden i Bron har alltid varit ganska osannolika. Så också den här gången: första avsnittet (och nu kommer en spoiler om man är känslig) börjar med att chefen för danska Migrationsverket stenas till döds under Öresundsbron efter en champagneskandal på hennes myndighet.

Vi känner igen temat från verkligheten. Samma verklighet där Öresundsbron, som när Bron hade premiär hösten 2011 ännu symboliserade Sveriges navelsträng till kontinenten, i dag förknippas med id-kontroller. Det har i förväg talats om att den sista säsongen ska handla om flyktingkrisen. Men det gör den knappast, även om en iransk flykting förekommer i en av bihandlingarna.

Istället handlar det främst om Saga och Henrik. Både Sofia Helin och Thure Lindhart har med rätta hyllats för sina tolkningar av de omaka men tilltufsade kriminalpoliserna. Och den här gången har de ännu mer att spela med: båda försöker hämta sig efter händelserna förra säsongen och det innebär drogabstinens, gruppterapi och panikångest. Det blir många bistra miner. 

Bron har alltid haft två utmärkande styrkor: den självsäkra krispigheten i bilderna som får gamla vanliga Malmö att se ut som en förtrollad nattlig storstadsdjungel. Och manuset. Bron har en självsäker och stenhård dramaturgi som bygger på oupphörliga cliffhangers. Det är svårt att sluta titta. Då kan man förlåta en del ”svenskt” stelt skådespeleri bland birollerna och en överarbetad mordintrig längs vägen.