När Carola firar fyrtio år sedan “Främling” är det med ett kalas värdigt en drottning. Kvällen bjuder på Carola-utställning, förfest med Carola-karaoke och efterfest med dj men framför allt: En två och en halv timme lång konsert med tårta, Ja må hon leva, gästartister och en låtlista som spänner från 80-tal till 00-tal.
Carola gör entré i en luftballong, vinkande som en kunglighet till oss nere i arenan. Men inledningen drabbas av dåligt ljud och retroriviga låtar som “På egna ben” och “Gloria” blir inte den pangstart som de borde ha blivit.
Urvalet av 80-talslåtar är också väl mastigt och utan särskilt nyskapande arrangemang. Med undantag för allsången på “Tommy tycker om mig” känns första halvan av konserten ofta som en transportsträcka, trots laser, Dirty dancing-dansare och gitarrsolon.
När Benjamin Ingrosso dyker upp på scenen för duetten “To love somebody” och ändrar texten till “The way I love Carola” så att cheeseometern verkligen slår i taket så är det trots allt en skön fläkt av nutid och överraskning.
Carola är en väluppfostrad och proffsig perfektionist, polerad på gränsen till ogenomtränglig. Så när hon missar inledningen på “Mitt i ett äventyr” och bandet måste börja om från början är det just vad som behövs för att ta kvällen till nästa nivå – en gnutta sårbarhet.
Från den stunden lyfter taket med “Fångad av en stormvind” som given höjdpunkt. Fläktarna rullas in, kören levererar ett sugande tryck och låten är perfekt för Carolas röst med både kraft och höga toner.
Annars slarvas det med sången ibland och alldeles för mycket av texten lämnas åt publiken. Det är synd, för just Carolarösten är en av anledningarna till att många av oss är där.
Men när hon väl kommer upp i varv, i schlagerlåtarna och hitsen från 00-talet, och får den där blicken som bara Carola kan få, som om blomkrukorna kan komma flygande vilken sekund som helst, då är hon den drottning som publiken kommit för att se.