Ceija Stojkas liv var minst sagt dramatiskt. Redan som barn överlevde hon tre koncentrationsläger: Auschwitz, Ravensbrück och Bergen-Belsen. När hon 40 år senare plötsligt börjar berätta om sina upplevelser i text och bild slår verken ner som en bomb i hemlandet Österrike. Och bara ett decennium senare har hon belönats med en rad utmärkelser för sin konst.

Inte så konstigt kanske. Stojka hade ingen utbildning utan växte upp i en resande, romsk hästhandlarfamilj. Så målade, det gjorde hon med händerna och gamla tandpetare. För det viktigaste med konst är ju innehållet: vad konstnären har att säga. Och på den fronten är det nog ingen som slår Stojka på fingrarna.

Det som gör Stojkas vittnesmål extra påträngande är konstnärens unika förmåga att skildra lägren ur ett barns perspektiv. Vid ett snabbt ögonkast liknar många av hennes naivistiska målningar faktiskt barnteckningar. Barn som hoppar hage, leker tittut med en vuxen i stora stövlar och ritar siffror på armen.

Men i själva verket är Stojkas bildspråk allt annat än naivt. Hon använder bland annat en rad starka symboler: olyckskorpar, rykande skorstenar och det onda ögat på ett sätt som snabbt förvandlar bilderna till ett slags ohyggliga, surrealistiska mardrömmar.

Många av barnen trodde till exempel att de kvinnliga fångvaktarna i Ravensbrück skulle vara mindre elaka eftersom de hade egna barn. Men barnen lärde sig snabbt att hata de blonda valkyriorna och deras schäferhundar.

Stojka började måla i slutet av 80-talet, för att påminna folk om romernas öde. Så även om hon avled 2013 så kan vi konstatera att hon verkligen lyckades. För ingen som sett den här mäktiga utställningen med hennes teckningar och målningar från lägertiden kommer någonsin att glömma Förintelsen.