Ända sedan Christer Strömholm tog plats i offentligheten, med fotoboken ”Till minnet av mig själv” 1965, har det mumlats om hans ”mörka förflutna” i en avlägsen ungdom. Mumlats och bortförklarats. I den stora utställningsboken Post scriptum (2012) bagatelliseras Strömholms deltagande i nazistiska organisationer som en ”kortbyxgemenskap”. Och så fick det länge vara: diffust, urlakat, placerat i ett dimmigt skimmer.

Det är ju rätt konstigt. En av Sveriges mest uppburna konstnärer har varit nazist, men ingen har brytt sig om att reda ut hur, när och hur mycket. Istället denna enorma iver att släta över, spela med i Strömholms romantiserande hel- och halvlögner.

När konstnären och författaren Andreas Gedin skrev en katalogtext till en Strömholm-utställning på Nationalmuseum 2022 började han fundera över luckorna och motsägelserna i berättelserna. Resultatet har blivit denna klargörande bok, som är grundligt researchad och inte det minsta bagatelliserande.

Christer Strömholm deltog aktivt i den svenska nazismen från tonåren till den sena 20-årsåldern. Detta var inte något slags scoutliv utan ideologiska, disciplinerade föreningar som verkade för ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande i Sverige. Man hade hakkors på flaggorna och såg Hitler som ett föredöme. Man hyllade vad man såg som den rena svenska folkrasen och man hatade judar.

1932 kastade Strömholm tomater mot icke-vita skådespelare på Dramatens scen. Han deltog i inbrott hos vänsterförbundet Clarté 1938. Han deltog i utsmugglingen av nazistiska krigsförbrytare från Norge 1945. Det sista är värt att stanna upp vid. 1945. Då var förintelselägren öppnade för en chockerad värld. Att Strömholm då fortfarande stödde flyende SS-officerare är ingen liten sak. Smugglingen avslöjades av svensk polis och Strömholm dömdes för att ha gömt en flykting i sin ateljé, då var han 27 år gammal.

Efter kriget ägnade sig Strömholm åt konststudier. Fotografkarriären låg längre fram och hans verkliga triumfer kom sent i livet – när Strömholm på 80-talet blev separatutställd på Moderna Museet och lyftes fram av den bildkänsliga vänstertidningen ETC var han långt in i 60-årsåldern.

Andreas Gedins granskning är dubbel: Strömholm själv och den tjänstvilligt bortseende kulturoffentligheten. Den retroaktivt medlöpande hållningen som Gedin lyfter fram hos flera skribenter är otrevlig att se och en allvarlig felfunktion.