Niels Fredrik Dahls förra bok, ”Mor om natten” – i mina ögon ännu starkare än den nya, prisad av Nordiska Rådet – handlade om en depression som tycktes gå i arv. En vuxen son tog motvilligt emot sin mammas dagbok som hon hoppades skulle få honom att förstå henne.

Han öppnade den först när hon var död.

”Mor om natten” (översatt av Stephen Farran-Lee) är skriven i en autofiktiv tradition, med minnen och repliker som är både autentiska och fiktiva. Liksom den nya romanen, pendangen ”Fars rygg” (översatt av Gun-Britt Sundström), som inleds med en sorgsen ironi: ”Historien, i korthet”. Sedan följer 1900-talets mörkaste år i fragment, brev, blixtlika minnen, nyheter, politik.

Tanken fanns att sätta in fotografier som tyska författaren W G Sebald i sina minnesarbeten, men Dahl beskriver istället bilderna, placerar dem fritt, uppfinner dem ibland.

Berättarens pappa växer upp som ensambarn i Egypten, pappan är den auktoritära Domaren, mamman, den en gång eleganta cocktailstjärnan, alltmer hon som vandrar sökande utmed havet som en Skagenmålning.

Pojken skickas bort till skolor och internat i Europa, i Norge blir han en kuslig stand-in för en död son. Ingenting i pojkens liv är anpassat för honom, han innesluts som i en glaskupa av isolering. Får aldrig kontakt, räknas.

Hans far skickar uppfostringsbrev, mamman skriver aldrig. Han förstår inte varför förrän han är vuxen och plötsligt – på andra sidan förintelse, ockupation, motståndsrörelse – måste få henne att orka leva, när hon av sin make bytts ut mot en yngre och gladare kvinna. Hemmet i Alexandria blir en hägring för dem båda, strandade i en liten lägenhet i Oslo.

Varför är det så förföriskt att vistas i Niels Erik Dahls roman, trots att den är så mörk?

För att det finns ett ljus över den här övergivna pojken. Först är det solen, och minnet av solen som han bevarar i sitt inre, sedan berättarens minne av sin far. Som en osalig ande som går genom tiden, och återuppstår.

Tryck på klippet för att höra ett utdrag ur boken.