Frank Bascombe har hunnit bli över 70 i femte delen av Richard Fords romanserie. Då var Frank sportjournalist, frånskild och en av hans söner hade dött. Sedan blev han fastighetsmäklare och nu är han halvt om halvt pensionerad. Hans andre son Paul är 47 år gammal och har fått ALS; Frank tar med honom på en road trip till Mount Rushmore där de ska se fyra presidenter inhuggna i berget på Alla hjärtans dag.

Alla ingredienser till en Bascombe-roman finns där: den speciella dagen, den trasiga familjen och ett USA på nedgång. Frank iakttar allt samtidigt som han funderar över sitt eget liv. Rätten att söka lycka är inskriven i den amerikanska konstitutionen, men går det att vara lycklig när allt faller sönder? Den som läser får se.

Han har blivit lite surögd med åren, men så har han också varit med om en del: fastighetskrasch, tsunami och Trump. Ändå har han kvar sin beska humor och den behöver han mer än någonsin. Resan med sonen, som snabbt blir sämre, har sina strapatser: en Dodge från 60-talet är en utmaning när som helst och Alla hjärtans dag infaller i februari.

Spelet mellan de två är gripande, sonen hanterar sitt döende med ett slags skämtsam förnekelse – utan förnekelse finns ingen lycka. Han avvisar alla omsorger och ställer rättframma frågor till Frank, som i sin tur väger varje ord innan han svarar. Den tid de har kvar vill han hinna visa så mycket kärlek som möjligt utan att blunda för de svårigheter de haft, och han lyckas ganska bra.

Dialog tar nu inte stor plats i romanen, utan det är som alltid Frank som har ordet, tänker högt och kommenterar det han ser: badlands, bilkyrkogårdar i Detroit, nedgångna motell. Inget klädesplagg är bara keps eller jacka, utan Stormy Kromer och Chiefs parkas.

Ford har alltid förmedlat sina intryck av verkligheten så att jag tycker mig kunna stiga rakt in i den, sätta mig i den där Dodgen och bara lyssna på allt elände men också allt som är värt förundran, i USA och i livet som vi måste leva det. Jag tröttnar aldrig på honom och det är väl något slags lycka.