Boken har undertiteln ”tankar efter ett mordförsök”, och det uttalade syftet att förstå vad som egentligen hände: vi får bevittna attacken, sedan följer tiden på intensiven blandat med minnen från oskuldens och lyckans tid före dådet. Därefter rehab, hemkomst och konfrontation – i Rushdies huvud – med förövaren. Till sist ett öppet slut, en fråga om hur livet förändras för den som fått en andra chans.

Så är många berättelser om mirakulös överlevnad strukturerade, men nu är detta en bok av Rushdie och den liknar förstås ingen annan. Han är här som i sina romaner de fria associationernas mästare, redan kniven tar med honom och oss på en luftig färd från en film av Polanski över en roman av Phillip Pullman till Kafkas Processen. Likadant med måne, eller öga eller något annat som genererar nya bilder.

Det är gott att se att Rushdie inte bara har sin skaparkraft utan också sin humor i behåll. Liksom sin förmåga att utan åtskillnad blanda högt och lågt.

Han söker förebud och hittar dem även i sina egna böcker. Det som hänt förändrar hans minnen, framtidens skugga faller över det förflutna och det han trodde vara förflutet – fatwan från 1989 – hinner ifatt honom.

De 27 sekunder ”A” högg in på honom kallar Rushdie en intimitet mellan främlingar, ett uttryck han annars brukar använda för att beskriva den lycka som uppstår i läsning mellan läsare och författare. Och till sist är det författaren som stiger oskadd ur sjuksängen och skriver för att ta makten över det som hänt och över förövaren.

Rushdie har fått en andra chans och kommer att använda den för kärlek och konst, men religion vill han aldrig mer prata eller skriva om. Han har haft vissa problem med profeter under sitt liv ”och är inte intresserad av det jobbet”. Lyckan har han däremot blivit mer mån om, just för att den visat sig vara så skör.