2023 var ett rikt poesiår, unga nya poeter som Aya Kanbar eller Judith Kiros blandade vardag, myt och djärvt bildspråk med självklar tilltro till språkets makt att omskapa verkligheten.

Lite äldre som UKON, Fredrik Nyberg och Johan Jönsson skrev vidare på sina särpräglade verk, och de allra äldsta, som Madeleine Gustavsson, kom med samlingsutgåvor.

Även det nya året börjar bra: jämnt 40 år sedan Ingela Strandberg gav ut sin första diktsamling kommer nu hennes femtonde, ”När jag var snö”, jag öppnar den och är genast hemma i hennes värld, på landsbygden, i naturen, med blicken nära marken, på väg bort eller hem.

Hennes poesi är förankrad i ett landskap, men söker frihet och överallt bultar livet, ”Körsbärsträden står i bröllopskläder”. Det skira viker dock genast för något råare, ”Lönnarna lockar skamlöst med socker”, här finns ingen idyll,

”Naturen har lyft på kjolen

Hon är inget annat än en hora

Inbjudande till lidelse och lidande”.

De är två i vårbrytningen, deras händer möts för att gräva en grop åt en död katt, men de minns andra beröringar. Ingela Strandbergs dikter befinner sig där: i spänningsfältet mellan död och begär, mellan rotfasthet och flyktimpuls.

Det finns så mycket sinnlighet och styrka i hennes poetiska uttryck, hon betraktar världen med oblyga ögon och ser, ”i ett ögonblick av hetta…en vacker asfaltarbetare / med bar överkropp”, men ögonblicket är ”så rastlöst / så oåtkomligt”. Det talar en oro ur dikterna som osäkrar vardagen och i nästa ögonblick förvandlar arbetaren till en eldare som står bredbent över landskapet och skyfflar in oss i nattens mörka, sotiga hål.

Vad är det poesi gör som inte prosan kan?

Den är som diamanter i stenkol, ger gnistrande och täta bilder för det vi ser omkring oss utan att alltid lägga märke till det, flugsnapparens hunger, vallmons skörhet, en mjölkerskas krökta rygg. Eller en älskad katt som dör, som begravs, men går igen och tassar över sidorna, väcker minnen och dyker upp i drömmen med löften om ett ljus ”norr om mörkret”.

Gammal är inte alltid äldst, utan ibland i stort sett yngst.