Hur ska jag närma mig en poesi som är så motvalls som Lukas Moodyssons? Ända sedan debuten i slutet av 1980-talet har han hävdat en egen stil, solidarisk med uppväxten i en av Malmös arbetarförorter, mot allt som strävar efter en plats i centrum, mot det formfulländade och det konventionellt vackra. I stället en ganska så självcentrerad dikt driven av en inspiration som tycks landa i stort sett oredigerad på boksidorna. Ett sätt att ta till sig hans poesi är att flyta med, mot strömmen, men i medvetandeströmmen.
Nu, i den första samlingen sedan ”Apo kryp hos” från 2006 är tonfallet mjukare, sorgsnare, men det är fortfarande ett huller om buller av drömmar, minnen, dagboksanteckningar, samtidskommentarer och betraktelser över familjefoton. En av författarvännerna i den så kallade Malmöligan har gått bort, flera dikter är riktade till honom, andra handlar om hustrun, ytterligare andra om mamman som fått Alzheimer. Döden gör sig ständigt påmind.
Det finns en gleshet i textens väv, rentav en pratighet, mycket skulle vunnit på förtätning, men det hade förstås varit att förfalla till den formfulländning Moodysson undviker. Han bjuder vardaglighet åt dem som inte är vana att läsa poesi, framför allt skriver han för sig själv om sådant han grubblar över, sitt ambivalenta förhållande till allt möjligt, den politiska debatten, Göran Sonnevis poesi, små grå orter som Nässjö, sitt eget konstnärskap.
Däremellan bekänner han sin helt ogrumlade kärlek till sin fru, sina barn och sina hundar. Självupptaget, javisst, men Moodysson är ju så bra på att fånga och förmedla känslor, både på film och i poesi, det är svårt att inte falla för det.
Så, plötsligt, kommer små gnistrande partier, ofta satta med mindre stil, som om guldet alltid ryms i det finstilta. En italiensk festival vill visa hans filmer under rubriken ”ensamhet och uppror”. Det låter bra, men han vill lägga till ”humor” och ”eufori”, som när ”du går in i en koja och den är en katedral”. I sina bästa stunder är Moodyssons dikter just sådana: du går in i ett stökigt rum och taket öppnar sig mot rymden.
