Det är regissören Alessandro Talevi som velat ersätta holländarens eviga resor på de sju haven med en tidstunnel. I David Hohmanns scenografi är det en spektakulär konstruktion, ett slags maffig cirkel som holländaren går in och ut ur. Den norska kusten i operan har blivit en oljehamn med glänsande pipelines. Så långt är jag med. Men inte med den grälla Barbiedockamiljö som hans trogna Senta bebor. Den är alldeles förfärlig.

I programbladet bedyrar regiteamet att man tänkt i skrikrosa redan innan Barbiefilmen dök upp. Detta för att skapa en plastkapitalistisk, könsstereotyp miljö och på så vis markera Sentas utanförskap. Tyvärr alldeles för övertydligt och fruktansvärt fult. ”Den flygande holländaren” är en spökopera, men det betyder inte att damkören måste spökas ut till dragqueens.

Den ryska dirigenten Alevtina Ioffe slår an Holländaruvertyren – Wagners första stora hit – så det verkligen stormar i diket. Här spelar man originalversionen utan paus, och hon håller ett säkert grepp genom hela distansen på två och en halv timme. Det blir lite jobbigt för Craig Colclough i titelrollens krävande barytonparti att tränga genom detta klangsvall.

Men det är ingen match för Åsa Jäger i Sentas minst lika jobbiga sopranparti. Hon har funnits under radarn alldeles för länge, men är nu äntligen på väg till dom stora rollerna ute i världen med sin vackra wagnerröst. Så fri, så fyllig och härligt flödande – det här blir Sveriges nya Brünnhilde och Isolde. Vid sidan har hon en fin lyrisk tenor som den försmådde fästmannen: Kjetil Støa.

Och så är det körerna, viktigare än vanligt hos Wagner. Manskören är härligt skrämmande som det anstår denna skräckopera. Den lite klangligt grumliga damkören hade mått bra av ett mjukare handlag från dirigenten. Och få slippa sina übervulgära kostymer.