Ursprungskonceptet – en Don Giovanni i en dystopisk, våldsam framtid – är operachefen Michael Cavanaghs. Men sjukdom satte stopp för hans regiarbete, som övertagits av Mårten Forslund. Musikaliskt ansvarig är den 26-åriga turkisk-italienska dirigenten Nil Venditti.

På Kungliga Operan ett samhälle i total kollaps, rått och brutalt som i ”Mad Max”. Här ångar Don Giovanni fram som en bulldozer i sitt giriga och gränslösa begär. Knappast någon charmör, men anslående i Jeremy Carpenters vulgära, våldsamma gestalt. Hans handgångne betjänt Leporello, en ömklig trashank, ganska rolig med Ola Eliasson.

Kvinnorna runt Don Giovanni gör bäst att beväpna sig, här som dataspelsamasoner där särskilt Johanna Rudberg sticker ut som Donna Elvira. Bondflickan Zerlina (Vivianne Holmberg) är extra kaxig, särskilt som Kungliga Operan lagt till en scen som brukar strykas. Här får hon puckla på Leporello i en duett som jag aldrig hört eller sett förut. Intressant!

Fast helst skulle jag se en avskalad Mozart utan konceptuella påhäng. Hans musik och Lorenzo da Pontes text är så dramatisk och psykologiskt levande att det räcker långt med en inträngande och musikaliskt känslig personregi.

Musikaliskt är det en blandad upplevelse. Dirigenten Nil Venditti har tagit fasta på det brutala i konceptet – inget finlir, precis. Så småningom tajtar hon till det och spelet blir kraftfullt i bättre bemärkelse. Slutscenen, med den hämnande Kommendörens röst högtalarförstärkt, är en spektakulär undergång med en skräckinjagande helvetesbrasa.