Turandot är från början en urgammal saga, en persisk fabel som i Italiens commedia dell’arte fick kinesiska förtecken. Som sedan Puccini svällde upp till en storslagen operashow för en muskelstark sopran och många mäktiga körer. Samt förstås jätte-hiten ”Nessun dorma”. Den arian flög över jorden när de Tre Tenorerna gav hals vid fotbolls-VM i Rom 1990.
Innan dess spelades inte ”Turandot” särskilt ofta, inte minst på grund av det dödsföraktande sopranpartiet i titelrollen. Men på 2000-talet har den getts på alla svenska operascener – alla med ambitionen att komma runt schablonerna och kineserierna.
På Malmö opera är vi kvar i sagans Kina med en praktfull, mycket vacker dekor signerad Erlend Birkeland. På så vis är det traditionellt, men Sofia Adrian Jupither har ändå lyckats förmänskliga operans tre pappfigurer: Den iskalla prinsessan som smälter av kärlek. Prinsen som vågar livet av kärlek. Och den varmhjärtade flickan Liù som tar sitt liv av kärlek. Alla tre är fullständigt besatta av sin fixa idé. Varken prinsessan eller prinsen väcker vår medkänsla, men här väcker de i varje fall vårt intresse.
Två fransyskor gör de starkt motsatta sopranpartierna. Anne Derouard är ett slags mezzo med stålkantad höjd för Turandots skräckinjagande frågesport. Oerhört imponerande! Solen Mainguené har en fin mjuk Puccinisopran, lite för sentimentalt maniererad i min smak. Daniel Johansson har verkligen den lyriska kraft som krävs för att triumfera med sin ”Nessun dorma”. Måtte han behålla denna vokala glans när han numera sjunger Wagner ute i världen.
Också kör och orkester vid Malmö opera håller toppklass. Daniel Carter, en rätt ung australisk dirigent, har full koll på dom mäktiga körpartierna och gör samtidigt ett snyggt detaljarbete med orkestern.
