Det svåraste med att skildra otroliga idrottsbedrifter och rekord är inte att hur genomförs utan varför. Vad driver en människa att smörja in sig i äckligt fett och simma över engelska kanalen i iskallt vatten, till exempel? Det är en fråga som Sara Stridsberg försökte svara på i sin debutroman ”Happy Sally”, och nu också filmregissören Frida Kempff.

När Sally Bauer blev första svenska kvinna att simma mellan England och Frankrike 1939, med kriget precis om hörnet, hade hon redan satt flera rekord i simning på både lång- och kortdistans, till exempel simmade hon över Kattegatt, en sträcka på ofattbara 48 kilometer.

Men i regissören Frida Kempff generösa blandning av fiktion och verklighet står inte den fysiska prestationen i centrum. Filmen handlar inte om hur otroligt krävande det är att simma i ett dygn (!). I stället är det kvinnorollen som är den största utmaningen, Bauer simmar för att hon kvävs av de för henne omöjliga kraven på vem hon förväntas vara.

Hennes rollfigur har på så vis mer gemensamt med ”Armbryterskan från ensamheten” (2004) och ”Rallybrudar” (2008) än, säg, Björn Borg i ”Borg” (2017) eller ”Jag är Zlatan” (2021) där svårigheterna har med klass och mental styrka att göra.

Josefin Neldén spelar rollen med lika delar tjurighet som hängivelse.

Hon är fåordig och ibland gränsar hennes repliker till det banala men hennes kropp säger allt som finns att säga om stolthet, dedikation och frihet. Det fina fotot utnyttjar fint omgivningarna som förlängda uttryck, som husmorsskolans instängdhet och havets lockande öppenhet.

Men största scentjuven är Arthur Sörbring som den unga sonen Lars som känner ömsom vrede över sin mammas prioriteringar, ömsom stolthet över hennes determination. Han kanske inte heller förstår vad som driver henne. Men han känner hennes längtan, precis som vi i publiken gör.