Elise Karlsson har i romaner som ”Linjen”, ”Gränsen” och ”Klass” riktat sökljuset mot just klasstillhörighetens betydelse i vår tid. När hon nu inleder en serie som utspelar sig  i Rinkeby, visar hon att det faktiskt var bättre förr, närmare bestämt  1971, när förorten kändes öppen och det fanns verklig mångfald: både infödda svenskar och folk från olika delar av världen, studenter och pundare, arbetare och tjänstemän. Ingenting var förutbestämt, allt tycktes möjligt.

Elise Karlsson slår fast redan i titeln att ”Det finns liv här”,  och vi får följa ett antal människor under nio år, fram till 1979.  Där är den ensamstående mamman från Chile, den unga kvinnan som vuxit upp i ett otal fosterfamiljer, den turkiska familjen från Timrå, den välutbildade killen från Kenya som förälskat sig i en svenska på sommaren och nu lunkar fram i ett gråmulet äktenskap.

Det finns många fler och den allvetande berättaren kryper under huden på dem alla och återger deras tankar med aldrig sviktande lojalitet, men utan sentimentalitet. Vi ser en flicka växa upp och gå ner sig i drogmissbruk, en annan får regelbundet stryk av sin far, men det framställs med en saklighet som snabbt jagar bort medlidandet. Det är som det är: några tar sig vidare, andra blir kvar. Vad är det som avgör? Ja inte bostadsorten, utan snarare var man kommer ifrån, vad man bär med sig från barndomen och vilka människor man har turen eller oturen att möta. Både erfarenhet och slump.

Elise Karlsson har lagt sitt öra mot höghusväggarna och hört många  hjärtan slå. Tidsmarkörerna överflödar, från Janis Joplins album Pearl till mjölkuppror och Kenyattas död, men som alla bra historiska romaner är den framför allt intresserad av att fånga medvetanden, känslor och stämningar från en svunnen tid då friheten hägrade på många områden: sexualitet, utbildning, familj. Och dagens läsare måste fråga sig var de blev av,  alla ljuva drömmar om en rimligare värld. Även, och kanske särskilt, i Rinkeby.