När världen runt oss blir brunare gäller det att vara klarsynt. Den närsynta Karlstadflickan Zarah Leander hade problem med just det. I Nils Polettis fria fantasi om primadonnan – som redan som trettonåring bytte ut bokstaven S i sitt förnamn mot ett mer artistiskt Z – är scenen så storslagen att man fullt ut förstår hennes längtan dit.

Röda draperier, strålkastare, en charmig blåsorkester och fantastiska, tidstrogna kostymer signerade Camilla Thulin. Allt är perfekt om det inte vore för en sak – örnen men den stora svastikan som hänger i fonden. Omöjliga att bortse från, men det går, om man som Zarah Leander är både närsynt och politiskt blind.

Hennes liv har fascinerat många – det har blivit opera, musikal, hon är en bögikon. Hon upptäcktes av Ernst Rolf i Norrköping och blev nära vän med revykungen Karl Gerhard. Men medan den aktive antinazisten Gerhard kämpade mot fascismen, var Leander mer av en medlöpare. Hon flirtade öppet med Goebbels och de mörka krafterna, kallade sig själv ”politisk idiot” och undvek att prata politik, trots att hon var både envis och rapp i repliken.

Det här är en tät och välskriven musikteaterföreställning om hennes komplexa person där scenbytena sker sömlöst och tempot aldrig sackar. Vänskapen med den judiske, homosexuelle maskören Aron ger en mänsklig kontrast till de fascistiska krafterna. Men det är inte bara politiken som gör Leander komplex. Till bördorna hör piller, vodka, rollen som familjeförsörjare samt en kritisk mor. Första akten är mustig och färgstark, medan den andra mullrar av oro.

Regissör Nils Poletti själv hoppar på premiären in i rollen som filmdirektör och det är en över lag rapp ensemble, men mest av alla strålar – som sig bör – huvudpersonen själv. Det är svårt att inte låta sig förtrollas av Julia Küster, vars modersmål tyska klingar förföriskt när hon sjunger. Från början till slut bär hon rollen med en djupt övertygande självklarhet.

Vill ni se en stjärna? Se på henne.