Rumänske Radu Jude kammade hem Guldbjörnen i Berlin för sin vildsinta och ilsket roliga ”Bad Luck Banging or Looney Porn” om en lärare vars privata sexvideo läckte ut till elever och föräldrar. I ”Do not expect too much from the end of the world” är det rumänska samhället post Ceaușescu åter under kritisk lupp.

Den underbetalda och överarbetade filmassistenten Angela kliver upp i svinottan för att köra runt i Bukarests våldsamma trafik och casta medverkande till en film om säkerhet på jobbet, ett uppdrag av ett internationellt möbelföretag. Hon svär, hanterar sin tröga växellåda, pratar i telefon och sköter sitt Tiktok-konto där hon genom sitt alterego ”Bobitsa” gör en gapig satir av en influerande machogangster (vissa likheter med Andrew Tate finns).

Radu Jude är en bildstormare i många bemärkelser. Inte bara detroniserar han kyrkan, machismon och Rumäniens nationalhjältar, han presenterar också en faktisk storm av bilder. Angela i dagens Bukarest är filmad i svartvitt medans hennes klipp som Bobitsa visas i färg. Dessutom korsklipper Jude sin berättelse om Angela med en film om en annan Angela från 1982: ”Angela moves on” (regi: Lucian Bratu) om en taxichaufför under Ceaușescu-eran. Han låter också Angela (Dorina Lazar) från 1982 möta sin yngre namne, nu som pensionerad taxichaufför.

Ilinca Manolache i huvudrollen är en naturkraft. Angela osar av ilska över sina arbetsgivare, trafiken i Bukarest, sexismen och det korrupta Rumänien. I mötet med de människor som skadats på möbelföretagets fabriker och nu ska castas till informationsfilmen, är hon varm och har alltid ett par råa vitsar redo. Det går att titta på henne länge. Det tycker nog Radu Jude också som brer ut Angelas bilåkande rejält, scener som sammantaget blir alldeles för många och långa.

Även den tyske regissören Uwe Boll dyker upp, som sig själv! Det är kul, men kanske också ett långfinger till filmkritiken eftersom just Boll de facto utmanat och slagit ner sina värsta kritiker i boxning.

Men trots ojämnheter och longörer, är det omöjligt att inte roas och förundras av Radu Judes hejvilda och radikala filmer vars brutala sanningar om samhällets all skit bankas in utan att man känner sig skriven på näsan. Jag ser fram emot nästa och hoppas på en smula stramare klippning.