Men det är en föreställning helt i vår tid – och för vår tid. Den här Mozartoperan kan man mycket lättare frigöra från 1700-tal och peruker, jämfört med till exempel Figaros bröllop. Här är dramaturgin i sig själv så fragmentarisk att den passar att göras ”modernt”. Och det har också Tobias Theorell gjort, med sinnrika och tekniskt avancerade scenerier.

Här får vi en räcka situationer i blixtbelysning som avlöser varandra på ett löpande band. Kanske är det livet som passerar revy i Don Giovannis dödsögonblick; kanske händer allt inuti hans huvud. Som kan vara det där slutna runda rummet vi får titta in i.

Men helt i vår tid är det inte, i så måtto att Don Giovannis offer inte självklart kan åberopa #metoo. Gängse versioner brukar förevisa att han våldför snarare än förför. Här är dramats tre kvinnor med på noterna, men det är deras egna noter. Och det blir tydligt att de har sina agendor, men sinsemellan mycket olika sådana.

Det blir alltså mer komplext än när det bara handlar om ett ensidigt sextrakasserande från Don Giovannis sida. Och det gör det mer intressant. Spännande är det också att försöka föreställa sig hur Don Giovanni och Leporello ska byta skepnader – skillnaden mellan den smale vitklädde Joa Helgesson och den runde svartklädde Marcus Jupither kunde inte vara större. Och just den episoden går väl sådär. Men dom är ett härligt samkört par; roliga är dom också. Liksom donnorna – ja, hela gänget.

Norrlandsoperan har castat en solistensemble på hög och jämn vokal nivå – alla med ett härligt spelhumör. Och alla sjunger på svenska, tyvärr i en gammalmodig översättning. Men orkestern är vässad, effektivt snarare än emotionellt dirigerad av australiensaren Benjamin Bayl.

Det är definitivt värt en tripp till Umeå, i synnerhet som det väl är det enda stället som visar opera i hela landet numer.