Året är 1969 och NASA hyr in sluga PR-kvinnan Kelly Jones (Scarlett Johansson) för att få det amerikanska folket peppade på rymden igen efter Vietnamkrig, upplopp och andra tråkigheter.

Träiga platschefen Cole Davis (Channing Tatum) är emot idén, han tycker inte att något så vackert och seriöst som raketuppskjutning ska bli ett kommersiellt jippo.

Men det är USA:s anseende som står på spel här, vilket tossiga CIA-agenten Moe Berkus (Woody Harrelson) påminner om när han utpressar Jones till att producera en fejkad månlandning att mata folket med genom sina tv-apparater, om Armstrong skulle schabbla.

Som konspirationsthriller är filmen med andra ord tunn. Som romantisk komedi inte mycket att hänga i julgranen, skämten är milda och vare sig Tatum eller Johansson ser ut att trivas i sina roller.

Att Tatum är spacklad med smink och har en konstig comboverfrisyr, och att Johanssons har obekvämt tajta kläder och häpnadsväckande dåliga peruk distraherar från den karisma huvudrollskaraktärerna stundtals orkar uppbåda, om än på sparlåga.

”Fly me to the moon” var ursprungligen tänkt att gå direkt till en strömningstjänst. Varför man valt att i stället låta den gå upp på bio är obegripligt. Antagligen förlitar man sig på att toppnamnen ska locka publik. Eller så tänker man att filmen har ”något för alla”. Visst, det har den. Om man med det menar kysk kärlek, oskyldig slapstick och en halvironisk blinkning till en långlivad sammansvärjningsmyt.