Helle Helle är en författare med en alldeles egen stil, där allt som syns och hörs registreras in i minsta triviala detalj, medan känslor och tankar aldrig utsägs, bara sipprar genom sprickorna i fasaden och genljuder som en underton i replikerna. Sådana romaner finns det i och för sig många av, men det som gör att en av Helle Helle känns igen på första sidan är att kontrasten mellan den vardagliga ytan och dramatiken under den är så stor. Hennes senaste roman ”Bob” är inget undantag.
Berättaren meddelar i första meningen att Bob och hon flyttar till Vanløse, och i nästa ögonblick övergår presens i imperfekt, allt har redan inträffat fram till allra sista meningen, som åter är nu. Det som har hänt är att Bob och hon har flyttat från Lolland in till Köpenhamn. Hon går på universitetet, han har med sig nittontusen kronor på ett sparkonto och vill skaffa sig arbete, men han vet inte vad slags jobb han vill ha. Han får löfte om en provanställning på flygbåtarna till Sverige – året är 1985, bron finns inte än – men möter en gammal kvinna som behöver hans hjälp, så han missar tiden och går hem till Vanløse längs gator vars namn han uttalar högt för att kunna memorera vägen, eller bara hålla tyngre tankar borta.
”Hem” är förresten mycket sagt, hem är föräldrahemmet på Lolland dit Bob ringer när han dras bakåt fast han vill framåt. Hans yngre bror ska ta över gården, så har det länge varit bestämt; Bob själv har haft lätt att få flickor, som han lika fort och lätt blivit av med, men han har svårt med ord, måste slå upp och läsa högt.
Berättaren, Bobs sambo, ser i backspegeln allt, hon följer Bobs vardag, är med när han fyller dagens ensamma timmar med inköp och städning, matlagning och promenader genom staden. Någon gång kommer hans föräldrar på kort besök, en annan gång en vän hemifrån. Då bjuder Bob på dyr whisky i centrum, för att visa upp den stad han aldrig riktigt finner sig tillrätta i. Så småningom får han tillfälligt arbete på hotell, blir av med det igen, men har under tiden fått nya bekantskaper.
Bob har ingen egen styrfart, hans möten med andra är slumpmässiga och vill de något av honom följer han, men han är på ett sluttande plan och det gör ont i hjärtat att se hur han glider utför.
Helle Helle bygger med ytterligt små medel upp en stämning som växer från oro till misströstan, samtidigt som inlevelsen i Bobs öde blir allt starkare. Han är en av alla dem som lämnat landsbygden för staden, men inte är gatusmarta nog, inte har vilja eller självförtroende nog för att ta sig fram. Men i Helle Helles romaner finns lyckligtvis en huvudroll vikt för sådana gestalter som i verkligheten lätt försvinner ut i marginalen.