Och det är precis vad den här boken berättar, i tillgängligt format. Det är väldigt bra att Ranstorp tagit tid från sitt fackinriktade skrivande för att vända sig till den breda allmänheten.

Ofta berättar han om sina framgångar i ett lite gammaldags tonfall – ömsom högtidligt, ömsom torrhumoristiskt – som får mig tänka på både Bildt i Bosnien och Tintin i Bordurien. Somliga läsare kommer att älska tonfallet, andra inte.

Men när Ranstorp skriver riktigt bra är det konkretionen som är stjärnan. Sakliga fakta som bit för bit bygger upp en helt överväldigande bild av terrorismens hantverk. Att bomben som Provisoriska IRA smugglat in på mötet – som kunde blivit slutet för både karriären och Ranstorp själv – låg i en lunchbox av plast och att den tejpats fast under podiet i en kort tidsglipa i säkerhetskontrollerna, av en man som tagit jobb i serveringen flera månader tidigare.

Liksom när han i inledningen beskriver Lockerbie-attentatet – 290 ton jumbojet kommer störtande ner i ett litet samhälle på marken, åtföljt av sina döda passagerare i hundratal. Det är en förfärande, tungt bedrövande läsning och, tror jag, ett nödvändigt arbete emot att vår förståelse av terrorismen, som blivit ett bestående inslag i vår civilisation, ska falla in i abstraktion eller stereotyp.

Jag hade gärna läst något om hur han ser på balansen mellan akademikerrollen och rollen som operativ medarbetare till militär och underrättelsetjänster i kampen mot terrorismen. Denna dubbla yrkesidentitet går genom hela Ranstorps karriär; vilka prioriteringar styr arbetet, hur begränsar de olika verksamheterna varandra? Det är en diskussion som borde föras även om terrorforskningen.