Elina rappar en sista gång med sina kompisar för att sen gå hem till en spartansk lägenhet där mamma däckat i hennes säng. Det är en socialrealistisk fint, eftersom mamma inte alls är full, utan bara trött på grund av den nära förestående flytten till nya rika kärleken på Franska rivieran.
Mamma är fransk översättare som hamnat i Finland. Pappa finsk dramatiker som bosatt sig i Hamburg och som, enligt Elina, skriver skitdåliga pjäser.
Nu följer Elina surt med till det pittoreska stenhuset i södra Frankrike där mamma inte kan sluta hångla med sin nya kille. Som har en balettdansande dotter. Som Elina blir pangförälskad i och följer som en hund.
Heartbeast är ingen gullig historia om lesbisk kärlek mot alla odds, nej den vrider på begreppen offer och förövare, och gräver i hjärtats mörka baksida. Elina hanterar nämligen avspisningen som vi oftare ser kränkta män göra: genom smutsig hämnd och intrikat utpressning.
Elsi Sloan i huvudrollen är framförallt musiker, och det märks när hen framför sin kärlekslåt med känsla och klar stämma. Som skådespelare är det är en imponerande långfilmsdebut, det är oavbrutet intressant att se på när den rädda tonåringen ibland tittar fram genom sprickorna i det hårda stenansiktet. Det rimmar väl med Elinas handlingar som växlar mellan iskallt beräknande hämnd och spontan desperation.
Berättelsen haltar ibland, somliga känslosvängningar är märkligt underberättade, andra bankas in i för långa snyftscener. Trots vissa hack i maskineriet har Heartbeast en stabil drömsk och febrig stämning. Även om jag hade sett mer av den queera hiphopscenen i både Finland och Sydfrankrike, en kultur som regissören är väl bevandrad i, och något mindre av lyxvillorna på Rivieran.
”Heartbeast”
Betyg: 3
Manus och regi: Aino Suni
I rollerna: Elsie Sloan, Carmen Kassovitz, Camille, Adel Bencherif mfl.