”Herr Arnes penningar” är Selma Lagerlöfs mörka 1500-talshistoria om tre skotska legosoldater som tar sig in i en prästgård efter herr Arnes silverskatt och mördar alla i huset. Den enda som överlever är fosterdottern Elsalill. Hon kommer till ett infruset Marstrand för att lindra sin sorg och vrede, men blir utan vetskap kär i mannen som mördat hennes familj. Tonsättaren Gösta Nystroem bodde på Marstrand och hans opera uruppfördes på Stora Teatern i Göteborg 1961

Det här är en spökhistoria i så måtto att de döda går igen, i alla fall den mördade fostersystern. Hennes uppenbarelse kan ju ses som inkarnationen av dåligt samvete, men hos Lagerlöf är hon en magisk realitet. Man måste välja ett tolkningsspår, men det har jag inte hittat i den här uppsättningen signerad Mattias Ermedahl. Det gör att ”Herr Arnes penningar” ter sig ganska obegriplig om man inte kan sin Selma.

Opera måste nu inte alltid förstås – det är i första hand en konstform för sinnena. Här är det ögat och örat som får sitt, snarare än hjärta och hjärna. En huvudroll på Göteborgsscenen har scenografin, av alltid lika snillrike Lars-Åke Thessman med skicklig anspelning på Caspar David Friedrichs romantiskt arktiska skeppsbrott.

Kompositören Gösta Nystroem var för övrigt en inte oäven målare i modernistisk stil. I sin musik strävade han främst att med toner måla havet. I denna berättelse är emellertid havet helt fruset, och det tror jag har kylt ner Nystroems inspiration. Han var heller ingen ungdom, utan runt 70 år när han skrev denna sin första och enda opera – ursprungligen för radio.

Bland sångarna är det fostersystrarparet Julia Sporsén och Sofie Asplund som bränner igenom; lysande bägge två. Övriga roller är rätt otacksamma och det är orkesterpartierna som är verkets styrka. Ibland jättestarkt tillsammans med stora kören som dirigenten Patrik Ringborg leder till en magnifik avslutande klimax.