Löftet är en stark sak och det är en sann saga: Susanne Markos egen familjeberättelse. Som erfaren dramaturg har hon genom åren försökt gestalta den i olika format – som teater, som novell. Till slut landade den som opera. Och en bättre kompositör här i landet än Mats Larsson Gothe är svår att hitta. Ingen har så starkt övertygat som han under 2000-talet: häftiga, gripande musikdramer som Poet and Prophetess, Blanche och Marie, Silverfågeln. Han har en alldeles naturlig dramatisk känsla som både ger vacker och uttrycksfull musik.

Dessutom kan Mats Larsson Gothe verkligen komponera sångbart. Så bra att huvudrollen Ava blir ett praktfullt genombrott för Hanna Husáhr. En toppsopran att älska, med en röst som är härligt krämig men ändå helt klar och fräsch. Dramatiskt gör hon en hängiven och gripande prestation. Likaså kören – De överlevande och De döda – tungt, allvarligt och mäktigt.

Det ger onekligen en känsla av oratorium mer än opera. På samma sätt kunde man uppleva Dramatenregissören Stefan Larssons förra och första operauppsättning, Medea av Daniel Börtz. Han arbetar avskalat, så är också scenografin. Men det är som att denna finkänsliga, diskreta gestaltnig kommer ur något slags beröringsskräck inför sångarna och musiken. Nu ligger mycket av känslokapitalet i det konstanta flödet av filmbilder i fonden, vagt associativa. Ofta med vatten i rörelse à la filmkonstnärer som Andrej Tarkovskij och Bill Viola.

Men – den här starka berättelsen om Susanne Markos ungerska föräldrar, åtskilda som unga och plågade i nazisternas dödsläger. Men förenade efter ofattbara strapatser genom en närmast gudomlig nåd – den drabbar här bara ställvis. Då framförallt genom sången och musiken, allt under Alan Gilberts ledning. Kanske är Marko för nära sin berättelse? Här har hon lite grand abdikerat från sin egentliga profession som dramaturg.

I gengäld blir detta skakande livsöde till något upphöjt mytiskt, som en omvänd Orfeusopera. Så har Löftet ändå potential som en blivande klassiker