Säga vad man vill om regissören Ridley Scott, men han har inte legat på latsidan på senare tid. 2021 har han varit med och skapat den existentiella rymdserien Raised by wolves, regisserat ett riddardrama om våldtäkt, The last duel, och nu detta: Svaret på frågan om hur ett avsnitt av en amerikansk 90-talssåpa skulle se ut med en mångmiljonbudget.

Filmen är baserad på en bok baserad på det verkliga mordet av Maurizio Gucci (Adam Driver) och händelserna som ledde till att familjemodeföretaget, grundat av Maurizios farfar Guccio Gucci, trillade ur händerna på släkten och i dag styrs helt utan inblandning av familjemedlemmarna.

House of Gucci är rakt igenom kitsch på gott och ont. På plussidan är kostymen, scenografin och musiken. Den överdådiga italienska lyxen, superupptuperade hår, loafers med guld i sulan och väldigt 70-taliga glasögon känns helt i linje med hur en film om en societetsskandal bör se ut. Soundtracket, med disco och opera ligger även i linje med den kombination av rik lättsamhet och svulstig dramatik filmen vill förmedla.

Det stora problemet är att både manus och italiensk brytning hindrar den stjärnspäckade skådespelarensemblen från att förmedla en enda äkta känsla till publiken.

Det har skrivits mycket om Lady Gagas hängivna innötande av Patrizia Regiannis norditalienska dialekt – nio månader ska det ha tagit. Jag är ingen expert på italienska dialekter, men den låter i alla fall väldigt olika i munnen på de olika skådespelarna, som ska komma från samma familj och område.

Jared Leto, i tjocksminkning i rollen som den misslyckade kusinen Paolo Gucci, låter (och spelar) som om han inspirerats av kockarna i Lady & Lufsen, Jeremy Irons som Maurizios pappa Rodolfo växlar mellan nån sorts italienska och sin släpiga brittiska och Lady Gagas amerikanska lyser också igenom då och då, de nio månaderna till trots.

Greppet att låta engelsktalande skådespelare prata med accent i en film som utspelar sig i Italien känns något förlegat. Anledningen till att det inte används så ofta är troligen för att det tar lång tid att tänka bort sketchelementet i det hela. Jakten på porträttlikhet med förlagans yttre sker ofta på bekostnad av det faktiska skådespelandet.

För att lägga sten på börda finns flera scener när rollfigurerna (på såpamanér) pratar högt med sig själv i tomma rum och stora delar av dialogen används för att berätta vad som just nu pågår, vilket leder till knastertorr personkemi mellan de flesta personerna i filmen – särskilt mellan huvudrollsparet Adam Driver och Lady Gaga.

Filmen är som bekant baserad på en riktig händelse men House of Gucci bjuder inte på många försök att förstå rollfigurernas bevekelsegrunder, så den som väntar sig psykologiserande krim kan vända i dörren. Den som däremot vill frossa i italiensk discokitsch på amerikanskt sätt har hittat helt rätt.