”Gud kan förlåta mord och otrohet – men inte integrerade skolor!” Man baxnar såklart. Det är (tragi)komik på nivå med humorgruppen Grotescos skönsång ”Det är bögarnas fel”.

Men det var så klart inte kul då, när den kristna kvinnan slängde ur sig de där galna orden. Det är visserligen länge sedan de yttrades, men ändå, de skär i sinnet. Så även bilderna av vita män, kvinnor och barn som förföljer och hånar en 15-årig svart flicka på väg till sin första dag i en mixad skola i 60-talets USA.

Författaren, föreläsaren och politiske aktivisten James Baldwin säger här i början att han skämdes över att han inte var där och skyddade flickan. Och det är där någonstans, när den fräsande ilskan hos den vita självklart rasistiska befolkningen stänker från gamla fotografier, som ”I am not your negro” suger tag. Ordentligt.

Filmen må ha formen av en föreläsning men det är i så fall en gravt suggestiv, smart och smärtsamt insiktsfull sådan.

När James Baldwin dog 1987 hade han påbörjat en bok som skulle handla om tre kompisar, som mördats för att de stod i fronten för den svarta medborgarrättsrörelsen. Och det var inte vilka polare som helst, utan Martin Luther King, Malcolm X och den inte alls lika kände Medgar Evers.

30 år senare utgör Baldwins anteckningar och analyser av det amerikanska samhället stommen för den här Oscarsnominerade och hårdslående dokumentären signerad den haitiske regissören (och före detta kulturministern) Raoul Peck.

Egentligen säger grundpremissen för Baldwins tänkta bok allt: De tre mest potenta ledarna för den svarta medborgarrättsrörelsen blev mördade, under en period av fem år: 1963, 1965, 1968. Nu är det bara historiska årtal bland andra, men när man samlar dem i en mening blir de tydliga, blodiga symptom på ett sjukt samhälle.

Mer bevis för hur rädd den vita makten har varit för den svarta medborgaren, och hur man reagerar när hen börjar bråka för mycket, behöver man inte.

Vi ser James Baldwins i aktion som föreläsare vid universitet, politiska rallys och i Dick Cavetts TV-soffa. Alltid imponerande behärskad, alltid oerhört välformulerad. Med slagkraftigt enkla ord förklarar han komplexa strukturers uppkomst.

Som exempelvis: ”Inte allt man ser kan förändras, men inget kan förändras om man inte ser det.” En av de poänger som han – och Peck – trycker hårdast på är just det att stora delar av den amerikanska befolkningen inte ens är medveten om vad som pågår/pågick, att gemene man från barnsben inympas med tanken att vitt är gott och svart är ont, eller i bästa fall något annat, som existerar i en annan verklighet. Något man följaktligen inte behöver engagera sig i.

Över klipp ur klassiska filmer som ”King Kong” och ”Tarzan” hör vi Baldwin med säker och övertygande stämma prata om vilka giftiga självbilder som skapas i tidig ålder, i såväl det vita som det svarta barnet. Om man som likt undertecknad går igång på filmanalysens tredje nivå, alltså den som utgår från hur populärkulturen formas av, och speglar, det samhälle som skapat den, blir ”I am not your negro” följaktligen extra givande.

För att vidga tanken till att inbegripa andra utsatta minoriteter, och visa på en rasistisk systematik, talar Baldwin också om John Fords western ”Diligensen”. Vilket för övrigt var en av mina hatfilmer när jag var liten eftersom jag, som självutnämnd indianräddare, tyckte så illa om John Wayne när han slaktade siouxer på löpande band (enligt den matematiskt inte helt korrekta formeln: ett skott, två döda).

Ursäkta utvikningen. Nå. Baldwin kommenterade själv filmen med att när han var pojke, höll han på det vita ”laget”, eftersom filmerna var berättade på det viset. Det var först när han blev lite äldre som han förstod att han själv, så att säga, var den del av hotet mot den vite mannen.

Även här får vi några smarta genomträngande Baldwin-ord, som i ett nafs drar ner brallorna på hela cowboymyten:

”De skapade en legend för att rättfärdiga en massaker.”

Merparten av det som sägs och syns i filmen är 50 år gammalt, men Raoul Peck väver också in nutida bilder, händelser och övergrepp på ett vis som nästan är skrämmande sömlöst: Baldwins ord har uppenbarligen lika mycket tyngd och existensberättigande nu som då.

Visst har mycket ändrats sedan Baldwin, Malcolm X och gänget var i farten, men själva den rasistiska grundstrukturen finns kvar. Menar Peck. Och är onekligen övertygande.