Indiana Jones har alltid befunnit sig i fel tid. När George Lucas och Steven Spielberg skapade karaktären var det som en kärleksfull hyllning till 1930-talets kiosklitteratur och matinéfilmer. Nostalgi har alltid varit en viktig komponent.

”Indiana Jones and the dial of destiny” är den femte filmen i serien men det första på femton år. Mycket har skrivits om den snart 81-åriga Harrison Fords höga ålder men redan i ”Indiana Jones och Kristalldödskallens rike” (2008) skojades det om ”Indys” begynnande gaggighet. Nu går det inte längre att skoja om saken, han är gammal och trött.

Filmen öppnar med en tillbakablick av en ung, digitalt föryngrad Indy som klår nazister i 1940-talets Tyskland. Att se honom springa på ett skenande tåg i ett bergsparti i Alperna skänker rysningar av nostalgi, i synnerhet till tonerna av John Williams välbekanta signaturmelodi. ”Indiana Jones and the dial of destiny” är inte så mycket en film som en samling ”greatest hits”: biljakter, skattkartor, jätteinsekter, en underjordisk grav – allt finns med. Plus tillskottet Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge), Indys snicksnackande guddotter vars stora uppgift är att radera tidigare sidekicken Shea LaBoeuf ur publikens minne.

För Jones är trots allt ingen superhjälte, han åldras som vanliga människor. Vi möter honom som pensionär i en tidlös lägenhet som ser ut att dofta malkulor och surnad mjölk. Det finns något rörande över inblicken i en åldrande äventyrares vardag.

Men det dröjer förstås inte länge förrän Jones byter ut kavajen mot läderjackan och än en gång jagar ett antikt föremål med särskilda krafter.

Men till skillnad från tidigare skattjakter reser han inte bara geografiskt utan också i tid. Det är lika löjligt som passande.

För grejen med tid är att man aldrig kan få tillbaka den. Det går inte att förändra det som varit. Men ibland, med minnet och nostalgins (och numera specialeffekternas) hjälp kan man besöka dåtiden, i alla fall för ett liten stund, och det är precis vad ”Indiana Jones and the dial of destiny” gör.