Spelet börjar med en homage till ”Jakten på den försvunna skatten” – första Indiana Jonesfilmen från 1981 – med en på pricken återskapad scen och i den kärleksfulla andan fortsätter det. ”The great circle” tar oss till Vatikanstatens kalla katakomber, ett darrande varmt Giza, snötäckta berg i Himalaya och vidare in i djupa djungler – på en rafflande skattjakt med nazisterna hela tiden hack i häl.

Det är en härligt filmisk historia där utvecklarna visar vilken otrolig fingertoppskänsla de har för källmaterialet. Allt du minns från barndomens bioduk finns med; obehagliga nazist-skurkar, tramsiga replikskiften, lite slapstick och en hisnande känsla i maggropen.

Det är ett spel som tar sig själv på precis lagom allvar, men Indiana Jones på det största. Musiken och ljudet är helt makalöst, röstskådisen Troy Baker låter snarlik en ung Harrison Ford och varje miljö du rör dig i känns autentiskt och välgjord.

Det finns mycket att falla huvudstupa för i ”The great circle”, men att det serveras i förstapersonsvy hör inte dit. Tanken att man ska känna sig som Dr. Jones själv förstår jag, men spelets smygande och dess slagsmål haltar.

Att servera knogmackor till nazister är mer frustrerande än kul, slagsmål är för oprecisa i FPS-kostym. Smygandet faller ofta på bristen av översikt som en tredjepersonsvy kan ge. MachineGames är otroliga på FPS, det ligger i deras DNA och har förfinats i deras Wolfenstein-spel – men i fallet med Indiana Jones så flyger det inte riktigt på samma sätt.

Det gör däremot de charmerande pusslen eller de kluriga utmaningarna som lockar till olika lösningar beroende på hur du vill spela, eller vad du råkar ramla över längs vägen. Den för spel så viktiga rytmen är klockren och du hinner aldrig tröttna innan nästa överraskning dyker upp. Det är helt enkelt den där filmen du minns från bioduken – men det är du som styr.