Kinas inflytande över Hollywood blir mer och mer irriterande. Precis när jag hade vant mig vid alla actionfilmers omotiverade resor till Shanghai och Hongkong kommer ”The Great Wall”: Matt Damons krig mot tusentals fula CGI-monster som en metafor för den politiska kinesiska kampen. 

I tidiga 1000-talets Kina förkroppsligas hotet från västerländska ideal av dinosauriehundar från yttre rymden. ”Tao Pei”, som de galopperande ödlorna kallas, har enligt legenden kommit till Jorden med en meteor. Det är någon slags intergalaktisk karma för att människorna styrs av en extremt girig kejsare. Längre förklaring ges inte men monstren vaknar på nytt varje 60 år för att påminna människorna om girighetens faror genom att äta upp allt i sin väg.

Det enda som kan stoppa dem är kollektiv tillit, den mäktiga kinesiska muren, och Matt Damon. 

Eller ja, han heter William här, en vit legoknekt med galna färdigheter i bågskytte, som av oklar anledning råkar befinna sig i uråldriga Kina vid den här punkten i historien. Utöver listiga krigsstrategier krävs att William anammar kinesernas nationalistiska värdegrund istället för sin egna själviska individualism. Det får han lära sig av befälhavaren Lin Mae (Tian Jing), som William hade haft en flirt med om det inte vore för den kinesiska censuren.

Med tanke på hur viktig den kinesiska publiken blivit för Hollywood är det bara att vänja sig vid fler blockbusters av det här snittet, där en vag propaganda förmedlas fantasilöst med hjälp av olika effekter, där minsta antydan om heterosex inte kan visas och homosexualitet inte existerar. 

”The Great Wall” är tacksamt nog ganska anpassad efter otåliga mobilfingrar och det mesta pratet får stå tillbaka för jakt och slakt av generiska monster. Det sker i 3D som inte märks av alls men ”Hero”-regissören Yimou Zhang vet hur man skapar en känsla av överväldigande krig. Alltid något, men i en värld efter megamonstren ur exempelvis ”Pacific Rim” är de här pitbullsen från rymden också lite futtiga.