Och visst är spegeln en effektiv symbol för pjäsens tematik. Speglar, som kastar tillbaka en bild av den du är, har varit, utger dig för att vara eller kommer att vara. När väninnorna från gymnasietiden i Kalmar träffas tjugo år efter studenten jagar de alltjämt efter lyckan. I mötet med det gamla gänget får de syn på både sig själva och varandra.

Om de tonåriga jägarinnorna fann gemenskap i att tjuvkoppla bilar, dricka ambulansvin och strikt följa mantrat ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga” har de nu var och en på sitt håll försökt hitta en plats i livet – med skiftande resultat. Det dröjer inte länge förrän den polerade ytan spricker och de, lika oresonligt som hårt, blottlägger varandras misslyckanden och sår.

Det är mycket form i Elin Skärstrands regi. Om Folkessons roman-Kalmar var poetiskt och rappt med många autentiska 90-talsmarkörer – Aquas ”Barbie Girl” och Soft Beige Foundation – befinner sig scenens Kalmar i en annan dimension. Jaktlycka är en fri fantasi med blommor i plastfolie och med jägarinnorna i identiska kostymer i olika nyanser av beige och peruknät på huvudet. För öppen ridå testar de sina roller, blir till inför varandra på nytt.

Det är mycket yta, manér och upprepningar som för att visa hur fast karaktärerna är i sina roller. Även om första akten har en befriande dråplighet saknar jag det raka och rena. Jargongen lägger sig i vägen för det smärtsamma – troligen ett mycket medvetet grepp men jag är inte säker på att det är helt lyckat.

Andra akten bjuder på både överraskningar och ett renare allvar. Just när jag är orolig att man helt har slarvat bort sorgen krackelerar allt. Här bidrar också Andreas Kullbergs ljud och musik, i synnerhet de två sångnumren, till den nakna och sårbara atmosfären.

Jaktlycka visar att det inte är lätt att vara människa. Och alla som har vuxit upp i småstäder, eller över huvud taget har vuxit upp, kommer troligen – med ett styng av både smärta och pinsamhet – att känna igen sig.