En gammal kvinna står och röker, i raggsockar och foppatofflor, utanför ett lägenhetskomplex. En liten flicka ror sin morfar när han omsorgsfullt tar upp nät ur sjön. Je'vida är flickans namn. Ett namn som hon kommer förlora, tillsammans med hela sin kultur, då hon och hennes familj blir offer för den finska assimileringspolitiken.

Den gamla kvinnan i nutid heter sedan länge Iida och har försökt glömma sitt namn, sitt språk och sin härkomst. Motvilligt följer hon med sin identitetssökande systerdotter till den lilla stugan som en gång var hennes lyckliga barndom.

Genom Iida/Je'vida rör sig filmen mellan nutid och 1950- tal, och det svartvita fotot genomgående. Det vilar en känsla av att alla tider pågår samtidigt. För Iida har nog tiden stannat, efter övergreppen på internatskolan, morfarns, mammans och syskonets död. Iida är tvär och fåordig och fnyser åt systerdotterns vilsna sökande efter sina rötter, och efter den kultur som nästintill utraderats av majoritetssamhället.

Namnet skolter uppstod på 1800-talet, en nedsättande beteckning av den grupp ortodoxa samer i Finland och Ryssland, som kom sig av en uppfattning om att männen var skalliga, och att de själva orsakade skalligheten genom att smörja in huvudbotten med saltlake för att verka äldre och därmed undgå krigstjänst.

Je'vida är en långsam berättelse som ger stort utrymme åt det vackra fotot av Tuomo Hutri. Bilder som besjälar sjö, tall, djup snö och blöta barnvantar. Det är en skönhetsupplevelse, men växlingarna mellan tiderna gör filmen stillsam i överkant och paradoxalt nog blir det svårt att få fatt i känslorna. När den unga Iida blivit kallskänka på ett hotell och sviker en vän över en kille så är det intressant, men inte gripande.

Oförglömlig är däremot den scen då lilla Je'vida förlorar den sista tryggheten, samtidigt som det regnar fisk från himlen. Ett minne som också, till slut, slipper ut ur den gamla Iida och öppnar en möjlig väg till försoning.