Maja Ekelöf hör till den lilla skara som kan kallas tongivande avvikare. Totalt apart även i sin samtid och ändå på något sätt djupt typisk för den. Hennes genombrott som författare liknar inget annat, men det var ett genombrott som liksom infriade samtidens längtan.
Och samtiden är den svenska 1970-talet: en tid, ändå inte så avlägsen, då människor tänkte och kände mycket annorlunda jämfört med idag, pratade och drömde på andra sätt och då det möjligas ramar var annorlunda placerade.
Nina van den Brinks biografi handlar både om en extraordinär och komplex klassresenär och om den tid som gjorde den möjlig. Till det komplexa hör inte minst att Maja Ekelöf vägrade genomföra klassbytet när genombrottet ”Rapport från en skurhink” fört henne till förlagen och salongerna i Stockholm. Istället åkte hon tillbaka till Karlskoga och den bergfasta arbetarklassidentitet som var hennes grundbult – även om hon snart slutade städa och istället levde ett ganska splittrat författar- och opinionsbildarliv, trasprolelär i klassisk marxistisk kategorisering.
Det är förstås en fantastisk berättelse: Maja Ekelöf, ensamstående mor, fattig städare och insändarskribent, vann en romantävling med ett manus hon renskrivit i smyg på kontoren där hon städade, blev superkänd och gav fantastiska intervjuer, fick kontakt med vänsterrörelsens stjärnor, överglänste Tage Erlander i TV-debatt (paradoxalt och typiskt nog genom att nervöst läsa innantill från handskriven lapp), får brev från tusentals män och kvinnor som känt igen sig i hennes rapport från skurhinken. Hela tiden vacklande mellan stursk självkänsla och frätande självtvivel.
Trots att hon bara gav ut en bok till (en på goda grunder ifrågasatt brevväxling med en fängslad ekobrottsling) förlorade hon inte sin ställning i offentligheten. 1975 kunde hon kalla till presskonferens i hemmet för att deklarera sitt stöd till ASAB-städerskornas vilda strejk, och pressen kom.
Nina van den Brinks bok glänser inte riktigt i några enskildheter (förutom i de direkta citaten från Ekelöf, som verkligen hade en stenhård och egen stil!) men övertygar desto mer i helheten. Den lägger lager på lager av detaljer till en både klar och mångfasetterad bild av vänsterradikalismens 1970-tal, när en briljant boktitel som ”Rapport från en skurhink” var löpsedelsmaterial.