Ester Nilsson sökte kärleken, och provocerade(s) i romanerna ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar”. Nästan allt var hon beredd att utstå, som i en melodram skriven som ett protokoll. Motsägelsen gjorde texten laddad.

Nu handlar det om mogna människor som aldrig i livet skulle kalla sig den vuxna i rummet, ärrade av livets alla makter. Men icke vapenlösa. En diskussion hos väninnekören handlar om att sagor och berättelser inte får mixtras med för då förlorar de sin mening. Jakten på kärleken, och hur blind man får vara vid första och alla andra ögonkast, är kanske den viktigaste sagan för oss. Så Ester utvecklas genom att hennes väsen uppträder liksom mer kollektivt som i en borgerlig 1800-talsroman.

Den här gången kommer lyckan, med den mystiska Paul Henning North, och Ester känner direkt igen den. Hon tror att det mesta är nedlagt i oss, inte att vi uppfinner språket, normerna. Hjärtat vet – det skrev också romantikern Karl-Ove Knausgård.

Men också Lena Anderssons lite utrangerade stil förför, den bräcker upp tiden och släpper fram hela 1900-talet, som hon också närstuderat i böcker om folkhemmets biotop. Man ligger i skilsmässa, en splittrad jobbdag tycks allt ”åderförkalkat”, det finns ingenyer (när jag söker uttalet på engelska, ropar Youtube varnande ”obsolete”!), det vållas förtret och är från anno dazumal.

Fläckar? Några föga förfinade samtidsbjäbb (hen, osv, dra mig på en liten vagn), draget av självhjälpsbok ibland. Men att inte kunna, till exempel, ta sig ur ”inhägnaden runt sin besvikelse” är ju psykologisk topografi utförd med skarp passare.

Men man blir en lite bättre människa av att läsa om Ester och Paul, och Lotta och Douglas Fett, och deras värld, om för hett grönt te, dåliga konstutställningar, farliga politiska analyser och ”stadens förunderligt violetta andning”.

Hur det slutar? Det går inte att tala om här. Här viskar Strindbergs ”Ett halvt ark papper”, och den vakenhet som Thelma & Louise i filmen, drömmer om.

Fler bokrecensioner finns här.