Om man vill veta något hållbart om Lockerbie-attentatet ska man läsa något annat än den här boken.

Stocklassas snurriga framställning är en blandning av allmängods på Wikipedia-nivå och en hel massa hårresande saker – som är vildsint spekulativa och flagrant ounderbyggda.

Behållningen är skildringen av det konspiratoriska tänkandet från insidan. En skildring som är både farsartat komisk och avslöjande. Berättelsen om en svensk amatördetektiv som på ingen god grund alls intalar sig att han kan ta reda på vad som ”verkligen” hände, som vinglar runt i faktamängderna och tror på allt som får honom att tappa hakan och viftar bort allt som låter tråkigt.

Boken är en fascinerande skildring av det som kallas bekräftelsebias – förmågan att övervärdera allt som stöder ens tes, och bortse från allt som talar emot den. Att sänka beviskraven till ingenting för det man vill höra, och hålla dem oöverstigliga för det man inte vill höra.

Av en person som vägrar att berätta vem han är, får Stocklassa höra att USA:s försvarsminister Frank Carlucci var ägd av maffian. Det passar av olika skäl som en smäck i Stocklassas korthusbygge så det tror författaren på – trots att han inte har en aning om vad källan har på fötterna, trots att USA:s medier inte hittat den fantastiska uppgiften om en respekterad statstjänare tidigare.

I slutscenen, i ett sista stormande utbrott av bekräftelsebias, knackar Stocklassa på hos en man i Göteborgstrakten. I en kort, förvirrad dialog bekräftar mannen att han för länge sedan hörts av svensk polis om kontakter med några terrormisstänkta män. Men det var ett missförstånd, han var bekant men aldrig delaktig, uppenbarligen har han sedan lämnats i fred av polisen. Stocklassa går därifrån som i ett rus. Han har hittat ”den bortglömde terroristen”, han har lyckats med det CIA inte klarade.

Jag läser avlutningen om och om igen. Det är verkligen svårt att förstå vad författaren menar sig ha lyckats med och varför det skulle vara viktigt, men hans känsla av berusande insikt – av att allting hänger samman, som han själv beskriver det – är övertygande skildrad.

Om jag försöker läsa den här boken som en seriös granskning av ett allvarligt terrordåd blir jag förtvivlad och deprimerad. Om jag läser den som en farsroman har jag rätt kul. Läser jag den som en självutlämnande gestaltning av konspiratoriskt tänkande kan jag till och med lära mig något om det.

Det är som en drog – att plötsligt fatta hur allt hänger samman – och konspirationstänkandet är en typ av drogberoende.