Recensionen avser de första fyra avsnitten av totalt åtta.

Caden Finch (Billy Howle) är chefredaktör för tidningen The national reporter vars ljusa fräscha och inglasade kontor indikerar att det här är en seriös nyhetsförmedlare. Caden däremot utstrålar ”jag-fick-det-här-jobbet-av-pappa” och verkar mest snorta kokain på kontoret och ägna sig åt kärlekslöst sex (av den avvikande sorten) med inhyrda sexpartners.

Pappa Max (Richard Gere), som inte verkar hysa några varma känslor för sin lågpresterande rikemansson, är desto mer produktiv. Mediamogulen går på möten med premiärministern, letar efter nya makthungriga politiker att stödja och förklarar för de anställda på sina tv-hus hur de ska spetsa debattprogrammen. ”Neutralt är värdelöst” gastar han och justerar om stolarna så att debattörerna måste sitta aggressivt framåtlutade.

Samtidigt finns ett krim-spår. Två av tidningens reportrar utreder stora oegentligheter inom den egna organisationen.

2011 inleddes rörelsen Occupy wall street i USA som gjorde ”enprocentare” till ett vanligt uttryck för samhällets elit. Samma år kulminerar News of the world-skandalen i Storbritannien. Det framkommer att tidningen avlyssnat en försvunnen tonårings telefon vilket slutligen leder till den 168 år gamla tidningens nedläggning. 2016 börjar det talas om fake news -  ett begrepp som kan betyda olika saker beroende på vem man frågar.

Sedan dröjde det, men 2018 kom fiktionen i kapp i form av Succession om en familj bestående av idel samvetslösa syskon som bråkar om vem som ska ta över pappans mediakonglomerat när den åldriga patriakern trillar av pinn. I somras tjocksminkades sedan Russel Crowe till oigenkännlighet för att porträttera Fox News-grundaren Roger Ailes i The loudest voice. Nu är det dags för Storbritannien att kölhala en Rupert Murdoch-liknande makthavre med ovan nämnda News of the world-skandal som inspiration.

Dialogen i Motherfatherson är inte på långa vägar lika vass som i Succession. Stendöda repliker som ”det här tar vi hela vägen till toppen” och främlingar som plötsligt tittar varandra djupt i ögonen och frågar ”men är du lycklig” kan man verkligen leva utan. Mammarollen Kathryn (Helen McCrory) i Motherfatherson känns dessutom hämtad ur en närliggande dåtid när man inte orkade skriva flerdimensionella kvinnoroller: hon är snäll och bekymrad för sin son, men inte mycket mer.

När en toppspelare inom nyhetsorganisationen drabbas av en stroke som påverkar ”förmågan att vara diskret” samtidigt som de snokande reportrarna försöker nysta i eventuell avlyssning känns det ungefär lika uppenbart vad som ska hända som när två personer pratar om hemligheter i en papegojas närvaro.

Samtidigt är serien mänskligare än både Succession och The loudest voice. Den tilltänkta imperiearvtagaren Caden – rejält trasig och ständigt bekräftelsesökande ingjuter mer empati i tittaren än de mer regelrätt maktgalna mediemänniskorna i de andra magnatdramerna.

De senaste åren har flera av 90-talets stora filmstjärnor: Julia Roberts, Hugh Grant och Jim Carrey fått möjlighet att blomma ut i tv-serieformatet. Samtliga har porträtterat något lite smalare och mer osmickrande än under sin filmiska glansdagar och har gjort några av sina bästa roller. Detsamma gäller inte Richard Gere. Han är den han alltid varit i rollen som den omoraliske, men karismatiske, Max Finch: Charmig och samlad, men inte speciellt intressant. Bäst är Billy Howle som Caden, men han har även fått den mest intressanta rollfiguren.

Jag har haft lite svårt att sätta betyg på Motherfatherson. De första två avsnitten bjuder på en del överraskningar och ger mersmak medan de nästkommande två tappar i tempo och känns mer förutsägbara. Det får landa på en trea i hopp om bättring i de fyra avsnitt som återstår.

Motherfatherson har premiär på Cmore 8 oktober och TV4 19 okto