Biopics har en sällsam attraktionskraft. Trots att det är en fiktion, och en av många möjliga tolkningar av en känd människas liv, finns det något kittlande i att ta del av just den där kända människans liv. Vilket man alltså inte får, eftersom det är en skådespelare som tagit på sig peruken – men likväl kräver illusionen att vi går med på att exempelvis den där kvinnan med den påritade mustaschen är August Strindberg. Knepigt.

Nej, det handlar ju inte om vårt vandrade åskmoln i byxor, utan om hans samtida trätobroder och dryckeskumpan Edvard Munch (Strindberg är dock med, lite grann, i ovan nämnda inte helt lyckade gestalt).

Efter lite initialt överspel hoppar ”Munch” vigt fram och tillbaka mellan fyra stadier i den ångestridna konstnärens liv, där den röda tråden snarare är själslig än kronologisk, vilket fint fångar tanken att en människa är alla sina åldrar på samma gång. Huvudpersonen gestaltas (som i Todd Haynes Bob Dylan-dänga ”I’m not there”) av fyra olika skådespelare; den åldrade Munch spelas av en kvinna, vilket ju är helt kongenialt, eftersom ålderdomen har en tendens att radera ut könsgränserna.

Sturm-und-drang-åren i Berlin utspelar sig överraskande nog i nutid, vilket är filmens smartaste drag; det ger oss den där rusiga mixen av ungdomligt festande och kreativt skapande som är svår att uppbringa i museal hatt och kravatt.

Precis som Munch själv mixar filmmakaren Henrik Martin Dahlsbakken estetiska stilar. Från kostymfilm och realism till stiliga animationer och svartvita suggestioner i ”Persona”-stil.

Ett verks handling är inte är det primära, påpekar någon i filmen, man måste istället försöka ratta in motivets frekvens. I fallet ”Munch”: en konstnärs essens. Precis det har Dahlsbakken gjort.

De flesta biopics är schabloniserade saker som i princip skulle kunna handla om vem som helst. Det finns några få undantag, som ovan nämnda Dylan-porträtt, och även om ”Munch” inte når den verkshöjden trotsar den ändå de filmiska naturlagarna genom att vara något så udda som en lyckad biopic.