Allt är tillåtet i krig och kärlek, och även i Ridley Scotts ”Napoleon” som tar sig vissa friheter med fakta. Exempelvis låter han den legendariske franske kejsaren skjuta sönder Egyptens pyramider med kanoner under en av sina invasioner, vilket fått kritik från vissa historiker.

Men små konstnärliga skarvningar gör egentligen inget för att dra ned kvaliteten på det historiska dramat. Däremot blir kavalkaden av krig – som pliktskyldigt prickas av – ibland väl mastig.

Jag längtar efter fördjupning av det berömda Napoleonkomplexet, som antyds härstamma från att kejsaren blivit bedragen av sin hustru Josephine (Vanessa Kirby).

Bortom Napoleons besatthet av en arvinge är hans inre liv ett mysterium, som visserligen förkroppsligas väl av Joaquin Phoenix subtila prestation, men som gärna fått mer utrymme.

Under den franska revolutionen i slutet av 1700-talet steg den ambitiöse fänriken Napoleon Bonaparte i rang. Från general till konsul och senare kejsare över Frankrike. Men det är främst som en av världens största fältherrar Napoleon blivit känd.

I filmen fångas hans förmåga i ett återskapande av slaget vid Austerlitz 1805. Napoleon gillrade en fälla för Rysslands och Österrikes arméer på en frusen sjö och regissören Ridley Scott målar upp en fruktansvärd slakt där soldater och hästar rasar genom isen som ett resultat av Napoleons överlägsna strategi.

Scenen är hantverksmässigt briljant utförd av den 85-årige veteranregissören Scott, som är hemma i genren ”historiska imperier och deras storhetsvansinne”, efter filmer som ”Gladiator” (2000) och underskattade ”The last duel” (2021).

Scotts ”Napoleon” är som förväntad: maffig och episk, men den har en kyla och distans till människan Napoleon som gör den lite svårtillgänglig.

Stanley Kubrick var besatt av att göra sin egen Napoleonfilm och det är svårt att inte undra vad han kunnat göra med den historiska livsberättelsen.