Vi lever i en tid då ”bra tv” är spektakulär, spännande och någorlunda sanningsenlig.

Det är just denna blandning mellan drama och entertainment som en flåshurtig sändningsledare för pratshowen Liland är ute efter i storsatsningen Nationen på Backa teater. Med textade skyltar uppmanar han publiken att applådera, bua, och skratta åt samtalet i studions trendiga soffor.

Temat för kvällen är pojken Ismaels mystiska försvinnande. Flera är misstänkta och det hela utvecklar sig till en härva med komprometterande ingredienser och förödande konsekvenser. Att som pojkens fostermamma livekonvertera till islam på bästa sändningstid är väl nästan för ”bra tv” för att någon riktigt ska hänga med på noterna.

Men vad är då ”bra teater”? Ja, det är omöjligt att inte ställa sig den frågan, särskilt efter en vår och sommar då det fysiska teatermötet har gått och blivit en exklusivitet och vi så smått vant oss vid att se teater i taffliga digitalupptagningar.

Att i detta sammanhang inleda sin debut på teatern med en över trettio minuter lång livefilmad sekvens (med bristfällig läppsynk) på en jätteduk mitt i salongen är kaxigt för att inte säga dumdristigt av filmaren Beata Gårdeler.

Det vi ser på duken ter sig till en början som en lättköpt polisserie – ja, alltför väl känner vi igen konstaplarna som står och dividerar över en kopp snutkaffe vid automaten – men utvecklas så småningom till en politisk pusselthriller i flera delar i vilken Gårdeler vägleder oss från helikopterperspektiv till närbildsfokus.

Vi har både sett steadicams och simultana skeenden i en slags tittskåpsteaterform, på teater förut, men det ska medges att Beata Gårdeler behärskar elementen och förstår att utnyttja dem.  Hon har skapat en tät iscensättning med fina tempoväxlingar och många brännande frågor i luften. Med Eric de Vroedts pjäs förflyttad till Göteborg har hon tagit tempen på en samtid där nättroll, influencers, nationalistiska strömningar, medmänsklighet och profit tampas om utrymmet, en tid där sanningen tycks ha spelat ut sin roll och åsiktsmobben alltid väntar bakom hörnet.

Personregin brister på sina håll, men hennes iscensättningsgrepp vinner i längden. Undan för undan vecklar händelsekedjan ut sig, distans förbyts till intimitet och då vi i slutscenen kollektivt och coronasäkert förflyttar oss till en plats i anslutning till händelsernas centrum får uppsättningen ny och fördjupad nerv. Känslan av katharsis blir till slut total, möjligen för att Gårdeler vågade hålla oss på halster så länge.