”No More Fucks to Give” är en missvisande titel. Den manar fram bilden av en uppgörelse, en okontrollerad arg svada. Nog finns här vrede men okontrollerad är den inte, tvärtom så har Skäringer full koll och vet precis när effekten av att gå från anekdot om gaser på hotellrummet till minnet av ett sexuellt övergrepp blir som störst. Helena Bergström har gjort ett fint jobb som regissör.

Först och främst är detta en humorshow. Jag skriver ”först och främst” eftersom både skämten och skratten haglar. Publiken jublar, ibland bara av ren förväntan. Som när Skäringer klär om på scen, från en body i röd PVC-plast till en enkel skjorta. I ett ögonblick står hon blottad, brösten synliga. Publiken jublar, stampar med fötterna. Sedan åker skjortan på och en punchline kommer: Ni trodde ni såg mig naken men icke, jag hade klisterlappar på mina bröstvårtor.

Samtidigt är föreställningen mer än så. Det är en smart krönikesamling i showform, där varje text väver samman det privata och det allmängiltiga i att leva som kvinna: anpassning, förväntning, könsspelets regler och så vidare. Och övergreppen. Igen och igen återkommer övergreppen. Upprepningen i sig är en del av budskapet: ett övergrepp är inte över efter att det skett, det stannar, färgar av sig – går till och med i arv. När ska cirkeln brytas?

I sina ljusaste stunder är det just detta Skäringer lyckas så bra med: att genom det privata hitta det gemensamma. Samtidigt får vi givetvis inte full tillgång till Mia Skäringer – i ett intimt ögonblick tror vi att vi ser hennes bröstvårtor men det är bara klisterlappar. Öppenhet ska inte förväxlas med total utlämning.

En vass sketch kring kulturmän och deras självbiografier blottar skillnaden (och könsskillnaden). När Lars, Mikael, Tommy och Ulf skriver om sig själva och sina sexuella eskapader blir resultatet det motsatta till öppenhet: de berättar bara, de reflekterar inte – eftersom de aldrig krävs av dem. Skäringers poäng är ”hade jag, som kvinna, kunnat skriva och agera som de gjort?”. Svaret är förstås nej. Men en ytterligare fråga hade kunnat ställas: vilka upprätthåller det manliga kulturgeniets ego?

Föreställningens svagaste stunder är sånginslagen. Att vissa av sketcherna är plumpa, grova och vulgära hör till (de har ändå en poäng de med). Jag menar, hela den sexcentrerade karaktären Gulletussan, som lever för att hålla sin kille glad, dyker upp redan bland de första numren. Och, om man ska återanvända frågan om kulturmännen – varför skulle inte Skäringer, som kvinna, kunna prata vulgärt på samma sätt som många manliga komiker gör? Ja, precis.