Terrorattentaten i Paris 13 november 2015 orsakade 130 dödsfall, 495 skadade och ett nationellt trauma. President Hollande gav polisen fria händer och obegränsade resurser – de skyldiga skulle hittas. Det gjorde de också, efter fem dagars intensivt polisarbete.

Att omsätta sin sorg till konst är ett sätt att bearbeta den, och flera verk har redan skapats kring attacken 2015. Antoine Leiris bok ”Mitt hat får ni inte”, handlar om sorgen efter hans fru, och Alice Winocours film ”Paris Memories” skildrar det psykologiska efterspelet hos en överlevare.

”November” är ingenting sådant. Den är i stället en ren hyllning till polisarbetet. En salut till hårt arbetande fransmän som under stark tidspress lyckas med en nära på omöjlig uppgift. Hur hittar man ens en terrorist?

Regissören Cedric Jimenez har den goda smaken att inte visa själva dåden, i stället ligger all fokus på polisens anti-terroristgrupp och i synnerhet deras ledare Fred (Jean Dujardin från ”The Artist”). Det mesta går rätt, en del går fel. Falska spår, en dödsskjutning av misstag, oerhört dålig behandling av ett vittne. Allt berättat med thrillergenrens bekanta trick – snabba klipp och handhållen kamera.

Det är en film som dryper av beundran. Filmens slutscen, en beväpnad attack där kulorna smattrar i flera minuter, andas patriotism av amerikansk kaliber. Man frågar sig: vad är syftet? Polisens stora bedrift ska inte underdrivas. Men behövs en rekonstruktion, utformad till dussinthriller, för att poängtera det?

Filmen tar lyckligtvis också upp det faktum att deras jobb inte hade gått fullt lika smidigt om det inte fanns hjältar också utanför polisstationen. Vittnen som riskerade liv, som agerade utifrån inre moralkompass, inte deras ämbetet. Som bäst är filmen när också de får synas.