Paddington är en brittisk ikon, även om hans historia är flyktingens: hittad på en tågstation med en lapp om halsen. För mig har det faktum att en djungelbjörn skulle uppskatta att bo i London alltid varit ett beskt och orimligt piller att svälja. (Förvisso kan han också tala med människor, så jag kanske får sluta söka logik.) Det är en brittisk självgodhet där London odiskutabelt är alltings mitt.

Paddingtonfilmerna svajar mellan fullkomligt outhärdligt självförhärligande av det brittiska å ena sidan, och mysig självironi å den andra. Alla känner alla i ett färgglatt London och alla är välkomna.

Det är lite skönt att slippa från den bjärta London-kulissen. Paddington får med sig hela familjen Brown till Peru, för att besöka Tant Lucy som tydligen har blivit deprimerad på pensionärshemmet för björnar. Hemmet ligger djupt inne i djungeln och styrs av en engagerad abedissa, en av Olivia Colmans roligaste roller någonsin.

Det är Colmans galna och lätt obegripliga figur som till stor del lyfter Paddington i Peru från präktighetens träsk. Och då får jag inte ens höra hennes röst i original, utan i rolig skånsk tappning av Anna Blomberg.

Även Antonio Banderas som guldfebrig kapten har kul på jobbet. Tristare är det dock för Emily Mortimer, ny i rollen som mamma Brown. Ingen skugga ska falla över Mortimer, men hennes roll har märkligt nog blivit bestulen på både agens och äventyrslusta.

Familjen Brown tappar därmed sin knäppa dynamik och blir förminskad till en ganska förutsägbar kärnfamilj. Kanske har nya regissören och manusförfattaren missat något essentiellt i Paddingtonuniversat? Paddington i Peru har inte samma lågmälda charm som de två första filmerna.

Äventyret då? Jo, det är fullt härligt Indiana Jones-ös i jakten på inkaguldet med flodbåtar, jättespindlar och ruiner där vissa stenar har specialfunktioner. En del slapstick-guld uppstår faktiskt också där biosalongen kan mötas i ett skratt över generationsgränserna.