Rufus Wainwright är ju en erkänd storhet som singer/ songwriter. Och på sätt och vis är han det också som operakompositör. I varje fall om man jämför med andra tonsättare på 2000-talet; för det är ytterst få som mäktar att få till livskraftiga operor.

Men då avser jag inte angelägen musikdramatik för vår tid. Utan opera med stort O, och det hör man ju redan på namnet – Prima Donna – att Wainwrights verk är. Eller i varje fall vill vara. För då tänker både han och jag opera som något svulstigt, ”larger than life” och en allt igenom förutsägbar handling om hjärta och smärta.

Prima Donna har smaskig musik och banal story. På gott och ont finns här alla förutfattade idéer om operakonsten på plats. Inklusive den om operabögar av alla kön och deras trånande efter den sårade divan. Alltifrån Castafiore till Callas.

Enda felet med Elin Rombos tjusiga och sorgliga primadonna är att hon verkar för ung. Hon borde vara äldre, mer patinerad – kanske född på 1800-talet. Eller ännu längre bort. För här har vi också en annan gammal schablon: den olyckliga sångfågeln som tvingas att sjunga sin egen undergång. Som hon i Hoffmanns äventyr eller Fantomen på operan. Här är det en sinister butler à la Downton Abbey som ser prima donnan som sin egendom, perfekt gestaltad av Jeremy Carpenter.

Rufus Wainwright imponerar med sina sånglinjer, som kanske inte alltid är så praktiska för sångarna men vackra. Och rolig, färgglad orkestrering – soundet, alltså. Det låter förvisso som all möjlig gammal opera, men vadå: opera görs av opera.

Mårten Forslunds regi och Sabine Theunissens scenografi är helt i linje med innehållet. Gammaldags, svulstig och övertydlig.

Kungliga Operan kommer att streama Prima Donna från och med 28 november.