Let’s go girls! Tre ord räcker för att slungas tillbaka till ett leopardmönstrat nittiotal då Shania Twains countrypopfeminism var det hetaste på Tellus.

Shania Twain var både sexigare och kaxigare än vad en kvinnlig countryartist fick lov att vara och kallades för billig och sellout. Men Shania Twain fick rätt.

Idag är hon en av världens bäst säljande artister som delar scen med Harry Styles på trendiga festivalen Coachella. Billy Ray Cyrus gör country-rap med Snoop Dogg och Lil Nas X och countrypopartister som Kacey Musgraves, Carrie Underwood och Taylor Swift har Twain att tacka för sina karriärer.

På omslaget till nya albumet ”Queen of me” rider Shania Twain på en vacker svart häst, cowboyhatten sitter snyggt på huvudet. Öppningsspåret ”Giddy Up” är en svårt irriterande western-sing-a-long, men i övrigt är ”Queen of me” en mer eller mindre renodlad pop-produkt. Varenda låt är radiohitmaterial: underhållande, mestadels upptempo, modern produktion och starka refränger. Det klassiska Twain-receptet står fast – hälften kärlekssånger och hälften girl power-låtar.

Det som däremot är nytt är hennes röst. Efter en borreliainfektion som satte sig på stämbanden och efterföljande halsoperation låter hon både mörkare och raspigare, på ett bra sätt. Faktum är att man blir nyfiken på hur hon skulle låta i en riktigt långsam, utpräglad countrylåt där hon verkligen hade kunnat utnyttja röstens nya dimensioner.

Men det hade kanske inte varit Shania Twain. ”Queen of me” är nämligen just det: Väldigt mycket Shania. Hon gör precis det där som var så fräscht och banbrytande i slutet av förra millenniet. Men det är knappast fräscht eller banbrytande idag. Tvärtom så finns det inte en enda låt på ”Queen of me” som är nydanande eller ens aktuell, utom möjligen en post-covidlåt.

Taylor Swift hade inte låtit som hon gör idag om inte Shania Twain hade banat vägen. Men idag är det snarare Shania Twain som låter som Taylor Swift.